Jonas Bergman

Mest kommenterade inlägg

  1. Alla borde ha en egen mack — 6 kommentarer
  2. Har jag blivit en sossezombie? — 6 kommentarer
  3. Flyktingmottagandet i Halmstad — 3 kommentarer
  4. Mattias Svensson är en Tesla — 3 kommentarer
  5. En fråga om attityd — 2 kommentarer

Author's posts

Mina personliga hjärtefrågor i valet 2018

Med en månad kvar till valet presenterar jag nu mina personliga politiska hjärtefrågor för dig som röstar i kommunvalet i Halmstad.

Jag har alltid – både i mitt yrkesliv och i politiken – tagit mig an problem och utmaningar med inställningen att det är bättre att tänka positivt och kreativt och att jobba tillsammans, än att köra fast i problembeskrivningarna.

Jag kommer arbeta för:
• En kultur av mod och nytänkande i hela Halmstad. Vi ska överraska positivt, våga prova nya arbetssätt och riva byråkratiska murar.

• Ett näringslivsklimat i toppklass, med god tillgång till mark och kompetens. Alla kontakter med kommunen ska vara enkla, tillgängliga och gärna digitala.

• En integrationspolitik i Halmstad som sätter arbetslinjen i centrum, med tydliga krav på språkinlärning och arbetspraktik. Att ställa krav är att lyfta människor.

• Ett smart digitalt Halmstad – där tillgängligheten till kommunens service inte ska begränsas av kontorstider.

 

Håller du med? Då får du gärna sätta ett kryss framför mitt namn på din moderata valsedel.

För frågor, tankar och idéer får du gärna kontakta mig på jonas.bergman@moderaterna.se

Invigning av Halmstad City Pride

Den 6 juni gick Halmstad City Pride av stapeln och jag hade ombetts att hålla invigningstalet. Detta var mitt budskap.

Jag står här idag som kommunstyrelsens ordförande – en roll som jag har sedan en månad tillbaka. Men jag skulle vilja börja mitt tal några år bakåt i tiden.

Jag har under tre år haft förmånen att leda arbetet i styrelsen för HEM. Under de åren har HEM gjort en spännande värderingsresa – där engagemanget i Halmstads olika Pride-festivaler sedan 2015 har varit en viktig del i den resan.

Det har inneburit en del utmaningar och vi har ibland satt oss själva på prov. Det har inte alltid kommit naturligt för mig själv, och säkert inte heller för varje enskild medarbetare i HEM att vandra genom Halmstad under regnbågsflagga, eller köra våra fordon genom Halmstad med regnbågsflaggan i topp. Vi har tvingats utmana våra egna rädslor och fördomar – och ibland också utmanats av fördomar från omgivningen. Det har varit en viktig erfarenhet – eftersom detta är något som många HBTQ-personer tvingas möta dagligen.

Men det visar också varför det har varit viktigt att göra det vi har gjort. För att förändra värderingar krävs det också att vi vågar utmana oss själva – och andra. Och jag hoppas att det engagemang som bland annat Kulturförvaltningen och våra kommunala bolag HEM och HFAB visar i Pride kan bidra till att förändra värderingar båda i våra egna verksamheter och i hela Halmstad.

Lika stolt som jag har varit över att HEM kunde bidra till att möjliggöra Pride, är jag över att få stå här idag inför er som ordförande i kommunstyrelsen. Stolt över möjligheten att representera Halmstads kommun på Halmstad City Pride och visa att vi som kommun står upp för allas lika värde.

I höst är det val. Frågor om frihet kommer säkert stå högt på den politiska dagordningen. Och vi kommer inte alltid att tycka lika.

Jag är själv en politiker med betraktar mig som liberal. (Med litet L – är väl bäst att förtydliga, om någon är oklar över det.)

Jag kommer att stå på barrikaden i valrörelsen och kämpa för friheten att välja skola, barnomsorg eller vårdcentral – för att jag tror att det gör välfärden bättre. På en annan barrikad kommer någon annan lika ihärdigt hävda att den friheten gör skolan och vården sämre. Det är bra. Vi ska inte tycka samma om allting – och vi ska ha en öppen och bra debatt om vilka friheter vi vill ha i Halmstad och Sverige.

Men det finns också friheter som inte borde kunna ifrågasättas:

  • Friheten att vara sig själv.
  • Friheten att älska den man älskar.

 

Ändå är den friheten fortfarande begränsad, på många olika sätt. Psykisk ohälsa och självmord är tyvärr mycket vanligt hos Hbtq-personer – inte minst på grund av en ständig stress över att behandlas annorlunda, diskrimineras och bemötas negativt. Och den som känner sig tvingad att avsluta sitt liv, eller måste medicineras med psykofarmaka för att omgivningen inte accepterar det som borde vara de självklaraste friheterna av alla – att vara den man är, att älska den man älskar – den personen är inte fri. Oavsett om lagen säger något annat.

Halmstad är staden med tre hjärtan. Vi är numera också staden med hundratusen hjärtan. Och ibland slår dessa hjärtan lite extra snabbt.

För att vi är kära. För att vi är nervösa inför ett prov – eller för att vi ska hålla tal på en Pride-festival. Eller för att vi anstränger våra kroppar lite hårdare än vanligt. Våra hundratusen hjärtan är fantastiska på det sättet. De slår lite extra snabbt när vi som allra bäst behöver det.

Men våra hjärtan ska aldrig behöva slå extra snabbt av rädsla för att vi vet att mobbaren väntar i skolkorridoren på morgonen. För att vi vill kyssa en mun eller hålla en hand, men är rädda för att dömas av någon som tycker att vi kysser fel mun eller håller fel hand.

Och inte ett enda av våra hundratusen hjärtan ska behöva slå snabbt av rädsla för att gå hem genom stan på kvällen – eller av oro för att behöva mötas av glåpord, diskriminering och nedlåtande blickar.  Inte i hemmet. Inte i skolan. Inte på jobbet. Inte på arbetsförmedlingen. Inte på rådhuset. Inte på krogen. 

För att det ska vara möjligt räcker det inte enbart att stifta nya lagar.

Vi behöver också göra värderingsresor. Och det är därför vi är så många olika aktörer som har samlats här idag på Halmstad City Pride. För att berätta att vi vill vara med på den resan och att vi vill göra den tillsammans.

Och i dag är den resan dessutom lite extra trevlig eftersom vi har vädret med oss. Det har vi inte haft varje år, kan jag meddela för er som är här för första gången. Det kommer bli en grym parad idag.

Jag önskar er alla en riktigt härlig dag och därmed förklarar jag Halmstad City Pride invigt.

Jag vill bidra till förnyelse

Denna debattartikel skrev jag i Hallandsposten i samband med att jag tillträdde som kommunstyrelsens ordförande 2 maj 2018.

I dag gör jag min första arbetsdag som kommunstyrelsens ordförande i Halmstad. Det är ett uppdrag som jag tar mig an med stolthet, tillförsikt och en stor portion nyfikenhet.

Jag vill i denna nya roll bidra till förnyelse. Ska Halmstad fortsätta utvecklas så måste vi våga ifrågasätta en del av det som är. Jag tror att vi behöver modernisera hur vi som kommun organiserar oss – för att uppnå visionen om att vara en kommun som i alla delar arbetar tillsammans mot gemensamma mål.
I det arbetet kommer det krävas ett nyfiket och öppet sinnelag – och en insikt om att även dagens välkända arbetssätt en gång i tiden började med ett ifrågasättande av gamla sanningar. Vi är redan politiskt överens om att Halmstad behöver mer av mod och nytänkande – nu är det dags att fylla dessa ord med verkligt innehåll.

Halmstad har samtidigt en del framväxande problem som vi måste hitta en lösning på. Det är viktigt att vi vågar tala om dem redan nu, utan att för den sakens skull låta dem ta allt fokus. Jag är säker på att vi kommer lösa även vår tids problem, precis som alla generationer före oss har löst sina – men de kommer inte att försvinna av sig själva.

Inte minst ser vi ett nytt utanförskap – som framförallt växer fram bland nyanlända. Detta måste brytas snarast, innan det slår rot och ärvs av nästa generation. Här kommer det krävas en tydlig arbetslinje, där språkkunskaper, anställningsbarhet och egen försörjning måste stå i fokus.

Vi står också inför stora demografiska förändringar, där en kraftig ökning av barn- och ungdomskullarna följs av en lika kraftig ökning av antalet äldre. Här har satsningar på nya tekniska lösningar stor potential att både förbättra och avlasta, men vi kommer också behöva hitta hållbara och nytänkande lösningar för att både rekrytera och behålla personal.

Vi har förmånen att leva i en spännande tid i ett snabbt växande Halmstad. När studier på högskolan lockade mig till Halmstad i mitten av 1990-talet bidrog jag till att passera 84 000 invånare. Nu är vi 100 000 Halmstadbor och 2050 kommer vi att vara ytterligare 50 000. Det skapar helt nya förutsättningar för en vitalare arbetsmarknad, större utbud inom handeln och ökad valfrihet inom välfärden, och ett mer levande kultur-, fritids- och nöjesliv. Men det ställer också krav på att vi från politikens sida pekar ut vägen för hur Halmstad ska växa på ett klokt och hållbart sätt – utan att skapa nya problem som vi skjuter framför oss till kommande generationer. Detta är en av de mest komplicerade, men också en av de mest spännande uppgifter som vi har att lösa de närmaste åren.

För att klara det krävs inte minst en tydlig politisk vilja att lösa långsiktiga utmaningar tillsammans, över partigränserna. Den traditionen finns sedan länge i Halmstad och det är en tradition som jag är mån om att vårda.

Jonas Bergman (M)
Kommunstyrelsens ordförande

Nissan – Halmstads sammanhållande kraft

Det brukar ibland sägas att Nissan delar Halmstad på mitten. Att det finns en sida som är rätt och en som är fel. Den bilden måste vi ändra på. Nissan ska vara länken som binder samman Halmstad – inte delar oss.

Efter decennier av trevande försök börjar vi äntligen se hur Halmstad på allvar börjar vändas mot Nissan. Biblioteket har fått sällskap av restauranger som Tillsammans och Söderfamiljen, bostadsområden och mötesplatser växer fram på Söder och inom några år på Tullkammarkajen, ett hotellbygge planeras på Österskans där byggherren vill bygga ett publikt trädäck i bästa kvällssolsläge och det finns nya restaurangplaner mittemot slottet. Parallellt med detta har restaurangentreprenörer utvecklat nya koncept på Hamngatan och har många tankar om framtida utveckling för möten mellan människor. Bastionen får – och Örjans Vall har fått – en efterlängtad upprustning. En idé om ett kulturstråk längs Nissan finns färdig.

Visst känns det som att Halmstad äntligen är på väg att förverkliga drömmen om att vända sig mot Nissan? Är detta då en patentlösning för att lösa problemen med en delad stad? Nej. Det vore naivt att tro. Men att låta Nissan bli en magnet, där nya mötesplatser drar till sig människor från olika delar av staden, har ett viktigt symbolvärde.

Kommunens roll i det fortsatta arbetet kring Nissan är avgörande. Detaljplaner för nya bostäder och mötesplatser, utformning av offentlig miljö, infrastruktur i form av nya, förhoppningsvis nytänkande, förbindelser över vattnet är viktiga komponenter i en ny miljö kring Nissan – och det är i hög grad politikens uppgift att driva detta arbete framåt. Men vår roll är också att vara nyfikna på och lyhörda för nya idéer från näringslivet när de vill utnyttja närheten till vattnet för att skapa en levande miljö i området. En av politikens viktigaste uppgifter är att vara möjliggörare för dessa idéer.

Där kan vi bli bättre. Vi har en kommunal organisation som är alltför splittrad, där ansvaret är fördelat på alltför många nämnder och förvaltningar. Där kontaktytorna mot kommunen är för många. Där den långsiktiga målbilden kanske är otydlig.

I år genomför vi därför en stor förändring av Halmstads näringslivsarbete, där näringslivsfrågorna flyttas närmare den högsta politiska ledningen. Med detta skapas också förutsättningar för enklare dialog och bättre samordning. Det är en bra start. Men fler steg måste tas under den kommande mandatperioden.

Och för varje steg vi tar, närmar vi oss förhoppningsvis därmed också en kommun som sätter möjliggörandet i första rummet. Och därmed också – bland mycket annat – utvecklingen av Nissan till en sammanhållande kraft i Halmstad.

Vi äger framtiden

Mina bästa stunder i politiken upplever jag när vi i en mindre grupp hinner ägna en stund åt att förutsättningslöst tala om den framtida utvecklingen av Halmstad. Den politiska vardagen är annars en ganska inrutad historia, där mycket tid läggs åt beslutsmöten där de politiska diskussionerna visserligen är närvarande, men alltför ofta begränsas till den närmaste framtiden.

Därför var det med nyfikenhet som jag i julhelgen öppnade pärmarna till den nyutgivna boken ”Att äga framtiden”, som ägnar sig helt åt tankar om kommunal utveckling. I boken, som är utgiven av Linköpings universitet, funderar ett 30-tal skribenter, i huvudsak forskare, om olika framtidsutmaningar för kommunerna.

Boken innehåller många tänkvärda texter. En som jag fastnade lite extra för handlade om behovet av att skapa lösningar på tvären i den nya kommunala världen. Ola Mattisson är lektor vid Lunds universitet och hans huvudidé är att ny teknik och digitalisering kommer skapa helt nya möjligheter att skapa funktioner och tjänster på tvären i, men att möjligheten att göra detta begränsas av att kommunerna har delat upp sin verksamhet i specialiserade enheter. Dessutom har man placerat det mesta av utvecklingsresurserna i respektive verksamhet, vilket begränsar möjligheten att utveckla önskvärda tjänster på tvären. Detta riskerar att leda till att kraften för utveckling riktas inåt och inte på tvären.

Jag tror att det ligger en hel del sanning i detta. Själv är jag en varm förespråkare av ett mer (men inte helt) centraliserat grepp om digitaliseringen. Vi behöver inte minst en tydlig kommungemensam vision om vad vi vill uppnå.

Sammantaget så lyckas boken både inspirera och provocera – och det är en bra utgångspunkt för samtal. Boken som helhet skulle jag därför vilja rekommendera till alla kommunpolitiker att läsa – som utgångspunkt för spännande diskussioner om framtiden. För om vi vill äga framtiden så måste vi också unna oss lite tid att prata om den!

Här finns boken att beställa i tryck och här finns den att ladda ner.

Släng skatteförslaget i återvinningen

Foto: Camilla Berthilsson

En statlig utredare har nyligen – högst motvilligt – lämnat ett förslag till regeringen om att införa en skatt på avfallsförbränning. Eftersom avfall är det huvudsakliga bränsle som försörjer Halmstads invånare med värme, så skulle den nya skatten slå direkt mot Halmstadborna.

Redan i inledningen av utredningen konstaterar utredaren att skatten varken skulle leda till miljövänligare produkter eller till ökad källutsortering, vilket faktiskt var syftet med utredningen. I stället slår han krasst fast att skatten förväntas bli så gott som verkningslös och medföra inga (eller mycket små) miljövinster. Att förslaget om skatt trots detta läggs fram beror enbart på att regeringen har krävt att få ett förslag på en skatt – oavsett om den skulle göra någon nytta eller inte. Ett typexempel på hur illa det kan gå när den gröna ambitionen att profilera sig på miljöområdet gifter sig med den röda ambitionen att höja skatten.

Samtidigt som miljönyttan uteblir, så kommer skatten leda till höjda fjärrvärmepriser för Halmstadborna. Den föreslagna skatten på 100 kronor per ton avfall innebär ökade årliga kostnader på åtminstone 20 miljoner för HEM, vilket är en avsevärd höjning av bolagets kostnader för att producera fjärrvärme. En sådan kraftig höjning av kostnaderna skulle vara i det närmaste omöjlig att hantera utan att också höja priset för våra kunder. Och kom då ihåg vad utredaren sa: ”med inga (eller mycket små) miljövinster”.

Skatter kan absolut vara ett bra sätt att styra beteende på. Två aktuella exempel från miljöområdet är den sänkta skatten på biodiesel som har revolutionerat marknaden för biodrivmedel och den höjda deponiskatten som har stimulerat fram innovationer som på kort tid kraftigt har minskat behovet av att gräva ner avfall i marken.

Men det finns också alltför många exempel på skatter som helt missar målet och där miljöargumenten ofta används som ren kosmetika för att göra skattehöjningen lättare att sälja in till väljarna. Det uppenbara problemet med att miljöfrågan på detta sätt tas som gisslan i jakten på nya eller höjda skatter är att det undergräver förtroendet för hela miljöpolitiken.

Men i det konkreta exemplet med förbränningsskatten så innebär de ökade kostnaderna för fjärrvärmen dessutom att staten eliminerar ekonomiskt utrymme som hade kunnat användas till att göra verklig miljönytta i Halmstad, till exempel genom olika åtgärder för att minska andelen plast i avfallet eller att utveckla nya energieffektiva fjärrvärmelösningar. Skatten är alltså inte bara verkningslös, utan riskerar dessutom att bli kontraproduktiv!

Skatter måste alltid kunna motiveras sakligt. Miljöskatter kan självklart inte undantas från denna regel bara för att Miljöpartiet sitter i regeringen. Därför hoppas jag att regeringen nu tackar utredaren för utfört uppdrag och sedan slänger utredningen i närmaste pappersåtervinning.

Där kommer den åtminstone att göra viss nytta för miljön.

Välkommen till Region Virtuell

Det är inte ofta ett delbetänkande från en statlig utredning får det att pirra lite extra i magen, men den här gången har det faktiskt hänt. 

Orsaken till pirret överlämnades till civilminister Ardalan Shekarabi i veckan och har det föga fantasieggande namnet ”En generell rätt till kommunal avtalssamverkan.

I korthet innehåller delbetänkandet ett lagförslag om att en kommun ska kunna avtala med en annan kommun om att utföra deras arbetsuppgifter. (Känner du också pirret nu?)

I all sin enkelhet skapar denna lagändring nämligen otroligt spännande möjligheter. Normalt när vi samarbetar tätt med andra kommuner så gör vi det under ganska komplicerade byråkratiska former och begränsas av vår egen geografiska region. Men med den nya lagtexten så öppnas plötsligt möjligheten till det som jag skulle vilja kalla för ”virtuella regioner” – där de geografiska gränserna bryts ner och egentligen saknar relevans.

För att förbättra servicen till Halmstadborna skulle vi alltså kunna samarbeta tätt med lämpliga  kommuner som ligger precis var som helst i landet. Man kan till exempel tänka sig att Halmstad har svårigheter att fylla arbetsdagarna för en specialistfunktion på Miljökontoret – och delegerar därför åt Gävle att sköta den uppgiften åt oss. Eller att Halmstad avtalar med en större grupp kommuner om att dela på att driva ett kvälls- och helgkansli för bygglov så att invånarna kan få svar direkt på tider då de faktiskt själva är lediga. Vågar vi till och med börja prata om dygnet runt-service i vissa fall?
Och tänk vilka andra positiva effekter detta skulle kunna leda till, när handläggaren i en kommun upptäcker att en annan kommuns bygglov tar dubbelt så lång tid att handlägga eftersom den kommunens regler är onödigt komplicerade? Ett mycket spännande sätt att benchmarka kommunal effektivitet på.

Det ska bli väldigt spännande att följa vilka nya samarbeten som utvecklas om detta lagförslag blir verklighet och jag hoppas verkligen att Halmstad kommer att haka på många av de intressanta samarbeten som skapas i framtiden. Det kommer gynna både kommunens ekonomi och servicen till invånarna.

Det finns en del saker i förslaget som jag däremot inte är lika nöjd med. Till exempel ger lagändringen inte en generell rätt att också lägga ut arbetsuppgifter på privata utförare. Det är olyckligt eftersom jag tror att privata utförare betydligt snabbare skulle kunna bygga upp kostnadseffektiva organisationer som skulle kunna serva en stor grupp kommuner på ett bra sätt. Jag funderar också på om lagen verkligen ger nödvändigt stöd för att digitalisera beslutsfattande i enkla ärenden. Dessa frågor hoppas jag få en chans att ställa till utredningens huvudsekreterare när han kommer på besök till kommunstyrelsens ledningsutskott denna vecka.

Halmstad behöver mer digitalisering

”Medan Sveriges invånare och företag toppar internationella rankinglistor över digital mognad så har det offentliga Sverige hamnat på efterkälken och fortsätter tappa fart. Halmstad är tyvärr inget undantag. Vi har helt enkelt blivit omsprungna av våra invånare.”
Idag skriver jag på debattplats i Hallandsposten om behovet av att öka tempot i digitaliseringen i Halmstad.
Klicka här för att läsa hela artikeln.  

Jag blir faktiskt lite förbannad!

Som vanligt kommer jag lite före alla andra, denna dag då kommunstyrelsens ledningsutskott har bjudits in till Spenshult av Migrationsverket. Här i utkanten av ett lummigt skogsområde – ”The Jungle” som några av de boende kallar det – har det nedlagda reumatikersjukhuset förvandlats till ett boende för närmare 600 asylsökande.

Jag hittar snabbt en parkering bredvid fotbollsplanen, där några yngre asylsökande spelar fotboll mot ett mål. Jag skulle egentligen vilja fråga om jag får vara med och spela en stund, men tycker att det känns lite skämmigt att fråga och traskar i stället vidare mot anläggningen.

Efter en stund passerar jag en mamma och hennes dotter som väntar på bussen, i den busskur som efter många om och men äntligen har kommit på plats. Ytterligare lite längre bort sitter några äldre kvinnor och pratar på en bänk och två män i min egen ålder står utanför en av byggnaderna och röker. Annars är det förvånansvärt ödsligt på området.

En stund senare, när hela vår grupp har samlats, får jag en möjlighet att fråga en anställd var alla boende är. Några är nog inne i Halmstad, får jag till svar, medan andra kanske är i Oskarström och handlar mat. Men många sover länge på dagarna också.

Sover? Hur i helskotta kan vi låta människor som vill starta ett nytt liv i Sverige sova bort sin tid?

Jo, tänker jag, för att vi har ett väldigt stort problem i dagens mottagningssystem. Och detta problem är att Migrationsverkets främsta uppgift i detta – i princip – är att säga ja eller nej till ansökan om asyl. Under väntetiden på asylbeslut erbjuds därmed i stort sett bara mänsklig förvaring. Självklart väldigt förenklat, men i huvudsak är det så. Det ordnas såklart en massa bra aktiviteter på Spenshult i samarbete med kommun, de boende, frivilligorganisationer osv, men Migrationsverkets uppgift är trots allt inte att förbereda de asylsökande för ett liv i Sverige. Detta är i stället kommunernas uppgift – men inte förrän asylärendet är avgjort och de nyanlända placeras ut i en kommun. De asylsökande på Spenshult befinner sig alltså i ett vakuum.

Detta är såklart en modell som är designad för – och som säkert fungerar utmärkt i – en snabb asylprocess. Men idag har vi inte en snabb asylprocess. Långt därifrån. Det är faktiskt så illa att Migrationsverket fortfarande arbetar med de ansökningar som lämnades in under den stora flyktingvågen 2015! Så väntetiden för att få ett beslut är i runda slängar två år.

En sovsal för 6 personer, färdig för inflyttning.

Två års väntan på att få genomföra en 4 timmar lång asylintervju, som kommer att avgöra hela ditt framtida öde. En intervju som antingen ger dig en framtid i Sverige, eller en enkel biljett tillbaka till den plats som du har känt dig tvungen att lämna. Och fram till denna livsavgörande intervju finns det alltså inga större krav eller förväntningar på vad du ska ägna tiden åt, mer än att laga din egen mat, städa rummet och hålla sams med dina 4-5 rumskamrater. Så tro fan att det finns asylsökande som försöker sova bort några timmar extra för att dagarna ska kännas kortare och för att tankarna, oron och ovissheten inför framtiden ska få en liten paus.

Så här kan vi inte ha det! Vi kan inte ställa människor i flera år långa köer utan att använda den tiden betydligt bättre till att förbereda dem på ett liv i Sverige – framförallt med språkkunskaper för att de ska kunna skaffa sin egen försörjning. Vi kan inte med berått mod fortsätta betrakta hur staten passiviserar fullt arbetsföra människor innan de till slut lämnas över till kommunerna för etablering. Inte när vi redan idag vet, VET!, att en stor andel av dem kommer att få ett ja på sin ansökan om uppehållstillstånd. Det är kontraproduktivt och ett slöseri med både mänskliga och ekonomiska resurser. Det gör mig faktiskt lite förbannad att vi inte är bättre än så.

Det finns såklart många exempel på asylsökande som klarar av att lära sig språket på egen hand. Men alla har inte den kraften eller förmågan. Det finns också frivilligorganisationer och studieförbund som arbetar med språkinlärning på asylboendena, men deras insatser räcker inte på långa vägar. Jag tror att vi behöver skapa ett system där Migrationsverket får ansvar för att organisera lektioner i språk- och samhällskunskap redan från första dagen och som dessutom ställer krav på att de asylsökande ska gå på lektionerna. Och att vi som samhälle i allt övrigt blir betydligt bättre på att utnyttja tiden på asylboendet till att förbereda de boende för en eventuell framtid i Sverige – och fokusera på att korta startsträckan i etableringen.
För ärligt talat, vad är värst? Att en grupp avvisade asylsökande har fått lära sig svenska i onödan, eller att människor fastnar i utanförskapet innan de ens har fått en chans att vara på insidan?
——
Fotnot: Jag är för övrigt imponerad av den verksamhet som bedrivs på Spenshult och av personalens engagemang i att ordna en bra boendemiljö. Det glapp som jag tycker mig se mellan mottagning och etablering är ett problem som bara kan lösas via lagstiftning och statsbudgeten.

Anförande i kommunfullmäktige 20/6 2017

Den 20 juni samlades kommunfullmäktige i Halmstad för att besluta om 2018 års budget. Efter 11 timmars debatt beslutade majoriteten i fullmäktige att anta vår budget. Under debatten höll jag detta anförande, som fokuserade på en av budgetens så kallade riktningar, nämligen den om ”Framtidens digitala Halmstad”.  

Ordförande, ledamöter, åhörare 

För en vecka sedan satt jag i HEM:s lunchrum uppe på Flygstaden och lyssnade på en lunchföreläsning om bolagets innovations- och utvecklingsarbete. 

Många HEM-anställda var såklart där och i en frågestund efteråt räckte en av dem upp armen och frågade om HEM inte borde vara ännu modigare och offensivare med att testa ny teknik för att – som hon sa – ”politikerna har ju bestämt … att vi ska våga misslyckas ibland!”

Det där gjorde mig väldigt glad. För en bärande del i HEM:s nya strategi, som ”politikerna”, alltså vi i styrelsen, har beslutat om, är just att vi ska ha en positiv attityd till småskalig experimentlusta – och en förlåtande attityd till lärande fel. För vi tror nämligen att HEM:s framtida överlevnad är beroende av att bolaget drivs framåt av medarbetarnas innovationskraft. Och då måste man också ges rätten att misslyckas ibland.

Och att den här medarbetaren sa just så, det betyder att styrelsens visioner inte bara blev ord i ett strategidokument, utan att orden faktiskt har letat sig fram hela vägen till de enskilda medarbetarna och fått fäste där. 

Och framförallt – att medarbetare i vardagen agerar utifrån den riktning vi har pekat ut.

Idag ska vi fatta beslut om Halmstads budget för 2018. Och även om jag älskar att jämföra siffror så tänkte jag idag i stället ägna min tid åt nyheten i årets budget: det som kallas för ”riktningarna”.
Syftet med de här riktningarna är att lyfta blicken bortom siffrorna. Att peka ut en anda som organisationen ska präglas av. Att vägleda långsiktigt, utanför den snäva målstyrningen, och låta riktningen genomsyra planer och beslut i hela kommunens organisation.
Flera av de utpekade riktningarna ligger mig varmt om hjärtat, men det finns en riktning som jag brinner lite extra starkt för, den som handlar om ”Framtidens digitala Halmstad”. 

Hela mitt vuxna yrkesliv har jag arbetat med att digitalisera och förenkla processer för att frigöra tid och resurser till sådant som verkligen måste skötas av människor för att bli riktigt bra. 
Och när jag går omkring i Halmstad, pratar med Halmstadbor, företagare och grannar, eller på olika sätt själv kommer i kontakt med kommunens verksamheter, så ser jag oändligt mycket som skulle gå att göra bättre och snabbare och enklare om vi bara hade haft digitaliseringen som en del av vårt DNA. 

Överallt ser jag nya möjligheter till ett digitalt Halmstad där invånare och företag inte tvingas anpassa sig till kommunens förutsättningar utan där vi med teknikens hjälp i stället anpassar kommunen till invånarnas vitt skilda förutsättningar.

Riktningen om ”Framtidens digitala Halmstad” är mycket tydlig. Vi ”ska vara bland de ledande kring att använda ny teknik” och ”alltid först pröva digitala lösningar i utvecklingen av kommunens verksamheter” för att ge en ”effektivare och bättre vardag för invånare, verksamheter och medarbetare”. 

Om vi lyckas peka ut den här riktningen tydligt – och förankra den i hela organisationen – så kommer det snart finnas medarbetare i varenda personalgrupp som räcker upp handen och säger: ”Men politikerna har ju bestämt … att vi ska vara ledande i att använda ny teknik. Så varför gör vi inte så här i stället?”
Och när det händer, då kommer riktningen om ”Framtidens digitala Halmstad” vara ett av den här budgetens absolut viktigaste bidrag till att utveckla Halmstad och göra oss starkare än någonsin som kommun. Den utvecklingen ser jag fram emot. 

Så avslutningsvis, ändå något om siffror. 

Idag står valet mellan å ena sidan Femklöverns budget som pekar ut ett antal mycket angelägna riktningar för framtiden, men som också tar stort ansvar för nuet – och Anders Roséns och Socialdemokraternas budget å andra sidan som ironiskt nog i stället gör av med pengar som om det inte fanns någon morgondag.

Men det gör det. 

Och när morgondagens Halmstadbor går upp på morgonen för att gå till jobbet så ska de bannemej inte behöva börja dagen med att först betala tillbaka vår generations ekonomiska ansvarslöshet.

Därför yrkar jag bifall till majoritetens förslag.