Jonas Bergman

Mest kommenterade inlägg

  1. Alla borde ha en egen mack — 6 kommentarer
  2. Har jag blivit en sossezombie? — 6 kommentarer
  3. Flyktingmottagandet i Halmstad — 3 kommentarer
  4. Mattias Svensson är en Tesla — 3 kommentarer
  5. En fråga om attityd — 2 kommentarer

Author's posts

Apr 06

Nissan – Halmstads sammanhållande kraft

Det brukar ibland sägas att Nissan delar Halmstad på mitten. Att det finns en sida som är rätt och en som är fel. Den bilden måste vi ändra på. Nissan ska vara länken som binder samman Halmstad – inte delar oss.

Efter decennier av trevande försök börjar vi äntligen se hur Halmstad på allvar börjar vändas mot Nissan. Biblioteket har fått sällskap av restauranger som Tillsammans och Söderfamiljen, bostadsområden och mötesplatser växer fram på Söder och inom några år på Tullkammarkajen, ett hotellbygge planeras på Österskans där byggherren vill bygga ett publikt trädäck i bästa kvällssolsläge och det finns nya restaurangplaner mittemot slottet. Parallellt med detta har restaurangentreprenörer utvecklat nya koncept på Hamngatan och har många tankar om framtida utveckling för möten mellan människor. Bastionen får – och Örjans Vall har fått – en efterlängtad upprustning. En idé om ett kulturstråk längs Nissan finns färdig.

Visst känns det som att Halmstad äntligen är på väg att förverkliga drömmen om att vända sig mot Nissan? Är detta då en patentlösning för att lösa problemen med en delad stad? Nej. Det vore naivt att tro. Men att låta Nissan bli en magnet, där nya mötesplatser drar till sig människor från olika delar av staden, har ett viktigt symbolvärde.

Kommunens roll i det fortsatta arbetet kring Nissan är avgörande. Detaljplaner för nya bostäder och mötesplatser, utformning av offentlig miljö, infrastruktur i form av nya, förhoppningsvis nytänkande, förbindelser över vattnet är viktiga komponenter i en ny miljö kring Nissan – och det är i hög grad politikens uppgift att driva detta arbete framåt. Men vår roll är också att vara nyfikna på och lyhörda för nya idéer från näringslivet när de vill utnyttja närheten till vattnet för att skapa en levande miljö i området. En av politikens viktigaste uppgifter är att vara möjliggörare för dessa idéer.

Där kan vi bli bättre. Vi har en kommunal organisation som är alltför splittrad, där ansvaret är fördelat på alltför många nämnder och förvaltningar. Där kontaktytorna mot kommunen är för många. Där den långsiktiga målbilden kanske är otydlig.

I år genomför vi därför en stor förändring av Halmstads näringslivsarbete, där näringslivsfrågorna flyttas närmare den högsta politiska ledningen. Med detta skapas också förutsättningar för enklare dialog och bättre samordning. Det är en bra start. Men fler steg måste tas under den kommande mandatperioden.

Och för varje steg vi tar, närmar vi oss förhoppningsvis därmed också en kommun som sätter möjliggörandet i första rummet. Och därmed också – bland mycket annat – utvecklingen av Nissan till en sammanhållande kraft i Halmstad.

Jan 14

Vi äger framtiden

Mina bästa stunder i politiken upplever jag när vi i en mindre grupp hinner ägna en stund åt att förutsättningslöst tala om den framtida utvecklingen av Halmstad. Den politiska vardagen är annars en ganska inrutad historia, där mycket tid läggs åt beslutsmöten där de politiska diskussionerna visserligen är närvarande, men alltför ofta begränsas till den närmaste framtiden.

Därför var det med nyfikenhet som jag i julhelgen öppnade pärmarna till den nyutgivna boken ”Att äga framtiden”, som ägnar sig helt åt tankar om kommunal utveckling. I boken, som är utgiven av Linköpings universitet, funderar ett 30-tal skribenter, i huvudsak forskare, om olika framtidsutmaningar för kommunerna.

Boken innehåller många tänkvärda texter. En som jag fastnade lite extra för handlade om behovet av att skapa lösningar på tvären i den nya kommunala världen. Ola Mattisson är lektor vid Lunds universitet och hans huvudidé är att ny teknik och digitalisering kommer skapa helt nya möjligheter att skapa funktioner och tjänster på tvären i, men att möjligheten att göra detta begränsas av att kommunerna har delat upp sin verksamhet i specialiserade enheter. Dessutom har man placerat det mesta av utvecklingsresurserna i respektive verksamhet, vilket begränsar möjligheten att utveckla önskvärda tjänster på tvären. Detta riskerar att leda till att kraften för utveckling riktas inåt och inte på tvären.

Jag tror att det ligger en hel del sanning i detta. Själv är jag en varm förespråkare av ett mer (men inte helt) centraliserat grepp om digitaliseringen. Vi behöver inte minst en tydlig kommungemensam vision om vad vi vill uppnå.

Sammantaget så lyckas boken både inspirera och provocera – och det är en bra utgångspunkt för samtal. Boken som helhet skulle jag därför vilja rekommendera till alla kommunpolitiker att läsa – som utgångspunkt för spännande diskussioner om framtiden. För om vi vill äga framtiden så måste vi också unna oss lite tid att prata om den!

Här finns boken att beställa i tryck och här finns den att ladda ner.

Nov 24

Släng skatteförslaget i återvinningen

Foto: Camilla Berthilsson

En statlig utredare har nyligen – högst motvilligt – lämnat ett förslag till regeringen om att införa en skatt på avfallsförbränning. Eftersom avfall är det huvudsakliga bränsle som försörjer Halmstads invånare med värme, så skulle den nya skatten slå direkt mot Halmstadborna.

Redan i inledningen av utredningen konstaterar utredaren att skatten varken skulle leda till miljövänligare produkter eller till ökad källutsortering, vilket faktiskt var syftet med utredningen. I stället slår han krasst fast att skatten förväntas bli så gott som verkningslös och medföra inga (eller mycket små) miljövinster. Att förslaget om skatt trots detta läggs fram beror enbart på att regeringen har krävt att få ett förslag på en skatt – oavsett om den skulle göra någon nytta eller inte. Ett typexempel på hur illa det kan gå när den gröna ambitionen att profilera sig på miljöområdet gifter sig med den röda ambitionen att höja skatten.

Samtidigt som miljönyttan uteblir, så kommer skatten leda till höjda fjärrvärmepriser för Halmstadborna. Den föreslagna skatten på 100 kronor per ton avfall innebär ökade årliga kostnader på åtminstone 20 miljoner för HEM, vilket är en avsevärd höjning av bolagets kostnader för att producera fjärrvärme. En sådan kraftig höjning av kostnaderna skulle vara i det närmaste omöjlig att hantera utan att också höja priset för våra kunder. Och kom då ihåg vad utredaren sa: ”med inga (eller mycket små) miljövinster”.

Skatter kan absolut vara ett bra sätt att styra beteende på. Två aktuella exempel från miljöområdet är den sänkta skatten på biodiesel som har revolutionerat marknaden för biodrivmedel och den höjda deponiskatten som har stimulerat fram innovationer som på kort tid kraftigt har minskat behovet av att gräva ner avfall i marken.

Men det finns också alltför många exempel på skatter som helt missar målet och där miljöargumenten ofta används som ren kosmetika för att göra skattehöjningen lättare att sälja in till väljarna. Det uppenbara problemet med att miljöfrågan på detta sätt tas som gisslan i jakten på nya eller höjda skatter är att det undergräver förtroendet för hela miljöpolitiken.

Men i det konkreta exemplet med förbränningsskatten så innebär de ökade kostnaderna för fjärrvärmen dessutom att staten eliminerar ekonomiskt utrymme som hade kunnat användas till att göra verklig miljönytta i Halmstad, till exempel genom olika åtgärder för att minska andelen plast i avfallet eller att utveckla nya energieffektiva fjärrvärmelösningar. Skatten är alltså inte bara verkningslös, utan riskerar dessutom att bli kontraproduktiv!

Skatter måste alltid kunna motiveras sakligt. Miljöskatter kan självklart inte undantas från denna regel bara för att Miljöpartiet sitter i regeringen. Därför hoppas jag att regeringen nu tackar utredaren för utfört uppdrag och sedan slänger utredningen i närmaste pappersåtervinning.

Där kommer den åtminstone att göra viss nytta för miljön.

Okt 22

Välkommen till Region Virtuell

Det är inte ofta ett delbetänkande från en statlig utredning får det att pirra lite extra i magen, men den här gången har det faktiskt hänt. 

Orsaken till pirret överlämnades till civilminister Ardalan Shekarabi i veckan och har det föga fantasieggande namnet ”En generell rätt till kommunal avtalssamverkan.

I korthet innehåller delbetänkandet ett lagförslag om att en kommun ska kunna avtala med en annan kommun om att utföra deras arbetsuppgifter. (Känner du också pirret nu?)

I all sin enkelhet skapar denna lagändring nämligen otroligt spännande möjligheter. Normalt när vi samarbetar tätt med andra kommuner så gör vi det under ganska komplicerade byråkratiska former och begränsas av vår egen geografiska region. Men med den nya lagtexten så öppnas plötsligt möjligheten till det som jag skulle vilja kalla för ”virtuella regioner” – där de geografiska gränserna bryts ner och egentligen saknar relevans.

För att förbättra servicen till Halmstadborna skulle vi alltså kunna samarbeta tätt med lämpliga  kommuner som ligger precis var som helst i landet. Man kan till exempel tänka sig att Halmstad har svårigheter att fylla arbetsdagarna för en specialistfunktion på Miljökontoret – och delegerar därför åt Gävle att sköta den uppgiften åt oss. Eller att Halmstad avtalar med en större grupp kommuner om att dela på att driva ett kvälls- och helgkansli för bygglov så att invånarna kan få svar direkt på tider då de faktiskt själva är lediga. Vågar vi till och med börja prata om dygnet runt-service i vissa fall?
Och tänk vilka andra positiva effekter detta skulle kunna leda till, när handläggaren i en kommun upptäcker att en annan kommuns bygglov tar dubbelt så lång tid att handlägga eftersom den kommunens regler är onödigt komplicerade? Ett mycket spännande sätt att benchmarka kommunal effektivitet på.

Det ska bli väldigt spännande att följa vilka nya samarbeten som utvecklas om detta lagförslag blir verklighet och jag hoppas verkligen att Halmstad kommer att haka på många av de intressanta samarbeten som skapas i framtiden. Det kommer gynna både kommunens ekonomi och servicen till invånarna.

Det finns en del saker i förslaget som jag däremot inte är lika nöjd med. Till exempel ger lagändringen inte en generell rätt att också lägga ut arbetsuppgifter på privata utförare. Det är olyckligt eftersom jag tror att privata utförare betydligt snabbare skulle kunna bygga upp kostnadseffektiva organisationer som skulle kunna serva en stor grupp kommuner på ett bra sätt. Jag funderar också på om lagen verkligen ger nödvändigt stöd för att digitalisera beslutsfattande i enkla ärenden. Dessa frågor hoppas jag få en chans att ställa till utredningens huvudsekreterare när han kommer på besök till kommunstyrelsens ledningsutskott denna vecka.

Jul 14

Halmstad behöver mer digitalisering

”Medan Sveriges invånare och företag toppar internationella rankinglistor över digital mognad så har det offentliga Sverige hamnat på efterkälken och fortsätter tappa fart. Halmstad är tyvärr inget undantag. Vi har helt enkelt blivit omsprungna av våra invånare.”
Idag skriver jag på debattplats i Hallandsposten om behovet av att öka tempot i digitaliseringen i Halmstad.
Klicka här för att läsa hela artikeln.  

Jul 04

Jag blir faktiskt lite förbannad!

Som vanligt kommer jag lite före alla andra, denna dag då kommunstyrelsens ledningsutskott har bjudits in till Spenshult av Migrationsverket. Här i utkanten av ett lummigt skogsområde – ”The Jungle” som några av de boende kallar det – har det nedlagda reumatikersjukhuset förvandlats till ett boende för närmare 600 asylsökande.

Jag hittar snabbt en parkering bredvid fotbollsplanen, där några yngre asylsökande spelar fotboll mot ett mål. Jag skulle egentligen vilja fråga om jag får vara med och spela en stund, men tycker att det känns lite skämmigt att fråga och traskar i stället vidare mot anläggningen.

Efter en stund passerar jag en mamma och hennes dotter som väntar på bussen, i den busskur som efter många om och men äntligen har kommit på plats. Ytterligare lite längre bort sitter några äldre kvinnor och pratar på en bänk och två män i min egen ålder står utanför en av byggnaderna och röker. Annars är det förvånansvärt ödsligt på området.

En stund senare, när hela vår grupp har samlats, får jag en möjlighet att fråga en anställd var alla boende är. Några är nog inne i Halmstad, får jag till svar, medan andra kanske är i Oskarström och handlar mat. Men många sover länge på dagarna också.

Sover? Hur i helskotta kan vi låta människor som vill starta ett nytt liv i Sverige sova bort sin tid?

Jo, tänker jag, för att vi har ett väldigt stort problem i dagens mottagningssystem. Och detta problem är att Migrationsverkets främsta uppgift i detta – i princip – är att säga ja eller nej till ansökan om asyl. Under väntetiden på asylbeslut erbjuds därmed i stort sett bara mänsklig förvaring. Självklart väldigt förenklat, men i huvudsak är det så. Det ordnas såklart en massa bra aktiviteter på Spenshult i samarbete med kommun, de boende, frivilligorganisationer osv, men Migrationsverkets uppgift är trots allt inte att förbereda de asylsökande för ett liv i Sverige. Detta är i stället kommunernas uppgift – men inte förrän asylärendet är avgjort och de nyanlända placeras ut i en kommun. De asylsökande på Spenshult befinner sig alltså i ett vakuum.

Detta är såklart en modell som är designad för – och som säkert fungerar utmärkt i – en snabb asylprocess. Men idag har vi inte en snabb asylprocess. Långt därifrån. Det är faktiskt så illa att Migrationsverket fortfarande arbetar med de ansökningar som lämnades in under den stora flyktingvågen 2015! Så väntetiden för att få ett beslut är i runda slängar två år.

En sovsal för 6 personer, färdig för inflyttning.

Två års väntan på att få genomföra en 4 timmar lång asylintervju, som kommer att avgöra hela ditt framtida öde. En intervju som antingen ger dig en framtid i Sverige, eller en enkel biljett tillbaka till den plats som du har känt dig tvungen att lämna. Och fram till denna livsavgörande intervju finns det alltså inga större krav eller förväntningar på vad du ska ägna tiden åt, mer än att laga din egen mat, städa rummet och hålla sams med dina 4-5 rumskamrater. Så tro fan att det finns asylsökande som försöker sova bort några timmar extra för att dagarna ska kännas kortare och för att tankarna, oron och ovissheten inför framtiden ska få en liten paus.

Så här kan vi inte ha det! Vi kan inte ställa människor i flera år långa köer utan att använda den tiden betydligt bättre till att förbereda dem på ett liv i Sverige – framförallt med språkkunskaper för att de ska kunna skaffa sin egen försörjning. Vi kan inte med berått mod fortsätta betrakta hur staten passiviserar fullt arbetsföra människor innan de till slut lämnas över till kommunerna för etablering. Inte när vi redan idag vet, VET!, att en stor andel av dem kommer att få ett ja på sin ansökan om uppehållstillstånd. Det är kontraproduktivt och ett slöseri med både mänskliga och ekonomiska resurser. Det gör mig faktiskt lite förbannad att vi inte är bättre än så.

Det finns såklart många exempel på asylsökande som klarar av att lära sig språket på egen hand. Men alla har inte den kraften eller förmågan. Det finns också frivilligorganisationer och studieförbund som arbetar med språkinlärning på asylboendena, men deras insatser räcker inte på långa vägar. Jag tror att vi behöver skapa ett system där Migrationsverket får ansvar för att organisera lektioner i språk- och samhällskunskap redan från första dagen och som dessutom ställer krav på att de asylsökande ska gå på lektionerna. Och att vi som samhälle i allt övrigt blir betydligt bättre på att utnyttja tiden på asylboendet till att förbereda de boende för en eventuell framtid i Sverige – och fokusera på att korta startsträckan i etableringen.
För ärligt talat, vad är värst? Att en grupp avvisade asylsökande har fått lära sig svenska i onödan, eller att människor fastnar i utanförskapet innan de ens har fått en chans att vara på insidan?
——
Fotnot: Jag är för övrigt imponerad av den verksamhet som bedrivs på Spenshult och av personalens engagemang i att ordna en bra boendemiljö. Det glapp som jag tycker mig se mellan mottagning och etablering är ett problem som bara kan lösas via lagstiftning och statsbudgeten.

Jun 21

Anförande i kommunfullmäktige 20/6 2017

Den 20 juni samlades kommunfullmäktige i Halmstad för att besluta om 2018 års budget. Efter 11 timmars debatt beslutade majoriteten i fullmäktige att anta vår budget. Under debatten höll jag detta anförande, som fokuserade på en av budgetens så kallade riktningar, nämligen den om ”Framtidens digitala Halmstad”.  

Ordförande, ledamöter, åhörare 

För en vecka sedan satt jag i HEM:s lunchrum uppe på Flygstaden och lyssnade på en lunchföreläsning om bolagets innovations- och utvecklingsarbete. 

Många HEM-anställda var såklart där och i en frågestund efteråt räckte en av dem upp armen och frågade om HEM inte borde vara ännu modigare och offensivare med att testa ny teknik för att – som hon sa – ”politikerna har ju bestämt … att vi ska våga misslyckas ibland!”

Det där gjorde mig väldigt glad. För en bärande del i HEM:s nya strategi, som ”politikerna”, alltså vi i styrelsen, har beslutat om, är just att vi ska ha en positiv attityd till småskalig experimentlusta – och en förlåtande attityd till lärande fel. För vi tror nämligen att HEM:s framtida överlevnad är beroende av att bolaget drivs framåt av medarbetarnas innovationskraft. Och då måste man också ges rätten att misslyckas ibland.

Och att den här medarbetaren sa just så, det betyder att styrelsens visioner inte bara blev ord i ett strategidokument, utan att orden faktiskt har letat sig fram hela vägen till de enskilda medarbetarna och fått fäste där. 

Och framförallt – att medarbetare i vardagen agerar utifrån den riktning vi har pekat ut.

Idag ska vi fatta beslut om Halmstads budget för 2018. Och även om jag älskar att jämföra siffror så tänkte jag idag i stället ägna min tid åt nyheten i årets budget: det som kallas för ”riktningarna”.
Syftet med de här riktningarna är att lyfta blicken bortom siffrorna. Att peka ut en anda som organisationen ska präglas av. Att vägleda långsiktigt, utanför den snäva målstyrningen, och låta riktningen genomsyra planer och beslut i hela kommunens organisation.
Flera av de utpekade riktningarna ligger mig varmt om hjärtat, men det finns en riktning som jag brinner lite extra starkt för, den som handlar om ”Framtidens digitala Halmstad”. 

Hela mitt vuxna yrkesliv har jag arbetat med att digitalisera och förenkla processer för att frigöra tid och resurser till sådant som verkligen måste skötas av människor för att bli riktigt bra. 
Och när jag går omkring i Halmstad, pratar med Halmstadbor, företagare och grannar, eller på olika sätt själv kommer i kontakt med kommunens verksamheter, så ser jag oändligt mycket som skulle gå att göra bättre och snabbare och enklare om vi bara hade haft digitaliseringen som en del av vårt DNA. 

Överallt ser jag nya möjligheter till ett digitalt Halmstad där invånare och företag inte tvingas anpassa sig till kommunens förutsättningar utan där vi med teknikens hjälp i stället anpassar kommunen till invånarnas vitt skilda förutsättningar.

Riktningen om ”Framtidens digitala Halmstad” är mycket tydlig. Vi ”ska vara bland de ledande kring att använda ny teknik” och ”alltid först pröva digitala lösningar i utvecklingen av kommunens verksamheter” för att ge en ”effektivare och bättre vardag för invånare, verksamheter och medarbetare”. 

Om vi lyckas peka ut den här riktningen tydligt – och förankra den i hela organisationen – så kommer det snart finnas medarbetare i varenda personalgrupp som räcker upp handen och säger: ”Men politikerna har ju bestämt … att vi ska vara ledande i att använda ny teknik. Så varför gör vi inte så här i stället?”
Och när det händer, då kommer riktningen om ”Framtidens digitala Halmstad” vara ett av den här budgetens absolut viktigaste bidrag till att utveckla Halmstad och göra oss starkare än någonsin som kommun. Den utvecklingen ser jag fram emot. 

Så avslutningsvis, ändå något om siffror. 

Idag står valet mellan å ena sidan Femklöverns budget som pekar ut ett antal mycket angelägna riktningar för framtiden, men som också tar stort ansvar för nuet – och Anders Roséns och Socialdemokraternas budget å andra sidan som ironiskt nog i stället gör av med pengar som om det inte fanns någon morgondag.

Men det gör det. 

Och när morgondagens Halmstadbor går upp på morgonen för att gå till jobbet så ska de bannemej inte behöva börja dagen med att först betala tillbaka vår generations ekonomiska ansvarslöshet.

Därför yrkar jag bifall till majoritetens förslag. 

Maj 24

Den gröna revolutionen fortsätter

För två år sedan publicerade jag blogginlägget En tyst grön revolution som för ovanlighetens skull fick viss spridning utanför kretsen av närmast sörjande. Jag visade där på en ganska intressant utveckling för biodieseln HVO, som vid den tidpunkten hade börjat ta en allt större andel av bränslemarknaden sedan alliansregeringen skattebefriade den 2014. Andelen biodrivmedel var då uppe i 12% och mycket av denna utveckling stod just HVO för.
I veckan kom årets rapport över energianvändningen i transporter och det visar sig att på de två år som har gått sedan sist har andelen biodrivmedel stigit kraftigt – från 12 till 19%.
Jag har samtidigt märkt att den tysta revolution som jag skrev om 2015 inte ärspeciellt tyst längre. Numera pratar ”alla” om HVO. Detta syntetiska bränsle har under 2016 utvecklats från att i huvudsak vara en inblandning på 30% i personbilsdiesel, till att numera också kunna ersätta fossil diesel fullt ut i tunga fordon. I praktiken innebär det minskade utsläpp av växthusgaser med 90% – utan att det krävs några investeringar i nya fordon. Detta har vi till exempel kunnat se i HEM:s verksamhet, där samtliga tunga fordon – till exempel sopbilarna – numera drivs med ren biodiesel (HVO100).
I takt med att bränslet ökar i popularitet har det emellertid börjat uppstå brist på råvaror. Dagens HVO tillverkas bland annat av rester från skogsavverkning eller från slakterier, men också från palmolja som är en ifrågasatt råvara på grund av att den kan leda till skövling av regnskogar. Den palmolja som används idag är emellertid hållbarhetscertifierad, men också det utbudet är begränsat. Dessutom diskuteras dieselmotorernas framtid av andra skäl. Volvo har nyligen meddelat att de inom några år helt kommer att sluta utveckla dieselmotorer till personbilar – en ganska logisk konsekvens av de problem med höga kväve- och partikelutsläpp som dieselbilar medför.
Den troligaste utvecklingen de kommande åren är att andelen HVO i personbilarnas dieseltankar ökar, samtidigt som tunga fordon i högre grad kommer använda ren HVO. Men på sikt kommer sannolikt personbilar i allt högre grad elektrifieras, troligen till att börja med via en växande andel hybrider där el kombineras med bensin. På det sättet fördelar vi också de begränsade resurserna så att de används på bästa sätt. Men utvecklingen går snabbt framåt och vad jag kommer att skriva om i detta ämne i maj 2019 står mer än någonsin skrivet i stjärnorna.

Maj 21

E du tokig, eller?

”-Sven, Bertil undrar om han får bjuda på ett glas vin, eftersom ditt är slut.”
Så låter det idag när jag besöker min mamma på äldreboendet. (Bertil har en bag-in-box, så han är välförsedd.)

Det bjuds på plommonspäckad fläskkarré med gräddsås och äppelmos till lunch, med glass och chokladsås till efterrätt. En av de boende, Eva, skakar på huvudet åt den rejäla portionen och svarar ”E du tokig, eller?” när en i personalen frågar om hon ska fylla på den renskrapade tallriken. (Tack och lov provsmakade hon skeptiskt ”saltet” som jag hade hämtat åt henne och konstaterade att det var socker.)

På bordet bredvid sippar Bertil på rödvinet och försöker intressera sin bordsdam för det unika faktum att två tvillingar från Göteborg spelar VM-final i ishockey ikväll. Hon bekymrar sig emellertid mer för om det krockar med Landet runt än om hur matchen ska sluta. Jag misstänker att det kommer bli strid om vilka som får se på TV i sällskapsrummet och vilka som får titta på TV i sina egna rum.

Lite längre bort utmanar en av de boende personalen i multiplikationstabellen och då passar jag på att smita iväg för att ställa in några flaskor vitt vin (på beställning) i kylen som min mamma har i pentryt i sitt alldeles egna rum, som är möblerat med hennes egna möbler.

Det har onekligen hänt mycket inom äldreomsorgen sedan min mormor flyttade in på långvården i början av 90-talet. Hon delade sal med 4-5 andra. Damen till vänster var dement och sjöng snuskiga visor och försökte locka in mig under täcket när jag besökte. Jag tror att min mormor skämdes lite över sin rumskamrat, men det fanns inget hon kunde göra åt den saken då. Eget rum var det ingen som kunde förvänta sig.
”- På den tiden handlade det mest om att vi snabbt skulle trycka i de äldre maten”, sa en av de anställda idag när vi pratade om detta.

Det finns saker som vi saknar från förr – och det finns saker som vi önskar för framtiden. Och vi får aldrig sluta ifrågasätta vår nutid för att ständigt utvecklas och bli bättre. Men ibland måste vi också våga stanna upp och minnas var vi kommer ifrån och kunna känna glädje – och stolthet – över det vi gemensamt har lyckats uppnå.


Fotnot: Min mamma bor på ett äldreboende i Högsbo, i Göteborg. Men de senaste 30 årens utveckling inom äldreomsorgen följer samma mönster i hela landet. I Halmstad har vi till exempel kunnat läsa de här nyheterna de senaste åren:

Himmelrike för äldre i Harplinge

Solsäker omtanke skapar glädje

Fina möjligheter till träning på Frennarps äldreboende

Åke Lindell har fått ett nytt hem

 

Maj 07

Jag har haft en grön månad

Gröna påsen får dela utrymme med andra påsar

Från 1 juni kan vi Halmstadbor äntligen börja sortera ut vårt matavfall. Av våra matrester kommer det sedan att bli både biogödsel och biogas. På det sättet bidrar vi till att skapa ett komplett kretslopp i Halmstad.

Själv lyckades jag emellertid redan i mars lägga vantarna på en rulle gröna påsar och sedan dess har jag och familjen testat hur det funkar i praktiken. Idag tänkte jag berätta lite om hur det har gått.

Den första utmaningen var att skapa plats under diskbänken för ett nytt kärl. Vårt kök har 10 år på nacken och det visade sig snabbt att nya hinkar från samma tillverkare har en annan storlek än när vi byggde köket. Men efter lite letande på stan så hittade jag en perfekt 5-litershink för 19 kronor. Jag köpte ett lock också, men det har jag numera fått lära mig att man inte ska använda. Då börjar nämligen matresterna ruttna väldigt snabbt. (På HEM:s nya webbsida www.sorteragront.se kan du läsa några tips om att välja kärl.)

När väl utrustningen var på plats gick det lätt att komma igång. Det mesta säger sig självt; mat i ena påsen, resten i den andra. Men första veckan fick vi ändå leta upp svaren på ett par frågor om vad som är matavfall (kaffesump) och vad som inte är det (tuggummi). Sedan dess har det inte varit några frågetecken.

I vår familj är vi två vuxna och två tonåringar. I snitt har vi gjort av med två gröna påsar i veckan. Ibland har vi bytt påse lite oftare, om vi till exempel har haft matrester som luktar extra mycket, men ibland också mer sällan. Den vanliga soppåsen kan däremot ibland bli stående hela veckan. Eftersom vi sorterar förpackningar separat, så blir det inte så mycket kvar att slänga i de vanliga soporna.

Nya påsar kan hämtas i matbutiker

En sak som jag ofta hör från bekanta i andra kommuner är att sorteringen kan vara lite kladdig. Några sådan problem har vi inte upplevt. Inte heller lukt har varit något problem. Det är väl en av de stora fördelarna med att vi har valt ett system med plastpåsar. En annan fördel med den optiska sorteringen är att ingen behöver göra plats för nya soptunnor. Alla påsar slängs helt enkelt i samma tunna, så sköter HEM resten av sorteringen.

En lustig sak är hur snabbt jag har kommit in i känslan av att inget får hamna fel. Trots att jag vet att våra gröna påsar inte kommer att bli biogas under testperioden, så kommer jag ofta på mig själv med att flytta felsorterade ägg- eller bananskal från den ena påsen till den andra. Och det är ju bra. Ett sorterat bananskal räddar inte världen, men om varje hushåll i Halmstad sorterar bara ett enda bananskal extra per år så räcker det till många hundra mil med ett biogasfordon.

Mitt intryck av testperioden är att Gröna påsen är hur enkel som helst att använda. Och det är ett väldigt smart sätt att dra nytta av de tusentals ton matrester som vi skapar i Halmstad varje år. Om några veckor får du ditt eget startkit i brevlådan. Då hoppas jag att du också vill vara med och göra Halmstad till en smartare stad.