I näthatets tid

alla-tillsammansI veckan blev det turbulent i sociala medier när Ingrid Lomfors – en av regeringen inbjuden föredragshållare – påstods ha hävdat att det inte fanns någon svensk kultur. Som stöd för detta påstående spreds en skärmdump av en powerpointbild från den livesända föreläsningen.

 

Det är svårt att kort sammanfatta reaktionerna på nätet, men som vanligt gick det såklart överstyr. Det startades Facebook-grupper till försvar för den svenska kulturen, hatiska kommentarer fyllde Twitter-flödet och med Twitters obarmhärtiga logik så mynnade det ut i att den svenska regeringen försökte radera ut svenskheten.

 

Det är lätt att bli en del av nätets raseri. Kanske hade jag också hamnat där om jag inte med att halvt öra faktiskt hade hört – men inte sett – föreläsningen när den sändes. Och jag hade inte hört något anmärkningsvärt. Så jag lyssnade en gång till.

 

Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta. Vi har alltid stått under influenser utifrån.
Så sa hon alltså. Ganska begränsat nyhetsvärde i det påståendet, tycker jag. Till och med de ursvenska kåldolmarna kommer ju från Turkiet.

 

På Powerpoint-bilden var detta förkortat till ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Inget konstigt i det för oss som någon gång har använt Powerpoint som stöd för ett föredrag. För poängen med en Powerpoint är ju att den visas i samband med att man pratar. Och i samband med att någon lyssnar.

 

Under måndagskvällen fylldes mitt Facebook-flöde av inlägg från bland annat partikollegor – inklusive riksdagsmän – som spred en direkt felaktig bild av vad Lomfors hade sagt. Ingen av dem kan rimligtvis ha lyssnat på föredraget, utan hade hängett sig åt sociala mediers tolkning av en skärmdump från SVT Play. Och med utgångpunkt i detta spann de vidare på temat att regeringen försökte radera den svenska kulturen.

 

Jag ägnade några tröstlösa och frustrerade timmar åt att debattera detta i olika trådar. Diskussionen gick såklart i cirklar. Antagligen för att jag fortfarande var den enda som hade orkat lyssna på föreläsningen.

 

Som politiker har vi ett extra ansvar för fakta. Och ju högre upp vi befinner oss – desto större ansvar. För ju högre upp du befinner dig, desto mindre sannolikt är det att någon längre ner går till källan och gör en faktakoll av det du säger.

 

Jag vet inte vad konsekvenserna har blivit för Ingrid Lomfors. I näthatets tid är det emellertid lätt att spekulera i hur hennes mejlbox såg ut i måndags. Hon fick säkert veta att hon levde och det är inte alls osannolikt att hon också fick veta när hon inte skulle göra det längre. Alla politiker som rör sig i sociala medier vet hur det där funkar. Det gör bara ansvaret ännu större.

 

När näthatet gick överstyr gick Ingrid Lomfors ut med ett förtydligande. Detta tolkades på rasistiska sidor som att hon pudlade. Vilket är absurt. Vad hon egentligen gjorde var att publicera det korrekta citatet från sitt föredrag. Det som ingen hade sett.

 

Det finns onekligen många som skulle behöva pudla den här veckan. Men Ingrid Lomfors är inte en av dem.

 

Kommentera inlägget

%d bloggare gillar detta: