«

»

Feb 12

Curiosity killed the monkey

DKDet vilar ibland något sorgset över ordet nostalgi. Att se tillbaka på det som varit – och som aldrig kommer att vara igen. Den första förälskelsen. Föräldrarna, när de var unga och ordnade fester med fondue och päronhalvor i ugn. Hatkärleken till en Suzuki K50.
Alla dofter och smaker som för alltid har etsat sig fast. Långt bak i det fördolda, men som så lätt kan lockas fram av en förlupen tanke. Tvåtaktsbränsle. Explorer och Coca-Cola. Jenka.

Och jag minns mitt första datorspel. Donkey Kong, med tvådelad orange skärm och en apa som kastade tunnor. Vi köpte det tillsammans, brorsan och jag. På loppis i Majorna, vid Sandarna BKs klubbstuga. Pengarna räckte visst inte, men jag cyklade hem och hämtade mer av min tidningsförsäljarlön. Av någon anledning med ett bowlingklot i en Konsumpåse hängande från bockstyret. 5 spänn var ett bra pris, även för ett klot som aldrig mer fick fälla en kägla och som snart förpassades till en mörk vrå på vinden.

Jag blev en mästare på Donkey Kong. Jag fruktade inga tunnor. De följde ett mönster och jag följde efter. Vänster tumme, höger tumme. Höger, vänster, vänster, höger.

Så kom den ödesdigra dagen då min nyfikenhet tog överhanden. Vilka hemligheter dolde sig egentligen i det tunna vitgrårandiga plastband som förband den övre halvan med den undre? En sax och ett snabbt klipp gav svaret. Herr Kong försvann. Övre skärmen slocknade. För gott.
Spela kunde man fortfarande. Kong var borta, men hans mönster var kvar. Vänster, höger, höger, vänster, vänster, höger. Men lusten till spelet försvann ändå. Det mekaniska upprepandet av rörelser förtog den lilla spänning som fanns kvar.

Jag minns inte längre vad som sedan hände med den stora lilla apan i det orange skalet. Antagligen hamnade han i soporna. Grävdes ner i Brudaremossen. Kanske tillsammans med bowlingklotet. Så som vi gjorde på den tiden.

Den där nyfikenheten har följt mig genom livet. Och efter den sorgliga incidenten i min barndom så har den nästan alltid gjort mer nytta än skada. Inte minst som kommunpolitiker har jag märkt att jag har nytta av att vara nyfiken. Jag ställer ofta frågorna som ingen annan ställer och då får jag också svaren som ingen annan får. Och ibland – när jag förmår lyfta blicken från alla dessa små detaljer som har väckt min nyfikenhet – så märker jag att detaljerna bildar ett mönster. Som en karta över nya lösningar.

Den senaste veckan har jag haft förmånen att få delta i utkanten av ett mycket spännande projekt tillsammans med Destination Halmstad om sommarens stora event i Halmstad Arena: Game Masters.
Inte för att det ingår i något av mina politiska uppdrag – utan bara för att jag är så förbaskat nyfiken på allt som händer i kommunen. Och för att jag översköljdes av en fullständig flodvåg av minnen när jag fick veta att Halmstad har fått äran att vara värd för en av världens största utställningar med TV-spelsnostalgi.

Och jag blev så glad när jag märkte att vårt kommunala destinationsbolag vill så mycket mer än att bara sälja biljetter till en utställning. ”Hur kan Halmstad göra något mer av det här”, frågade de?
Och vem kan väl motstå en sådan fråga? Inte en 42-årig pojkvasker från Majorna i alla fall.

Själva utställningen är självklart viktig för sommarstaden Halmstad. Vi behöver något även för de regniga dagarna. Men jag vill också se på utställningen som ett lokomotiv för en mängd andra aktiviteter. Som en dörröppnare för att våga tänka nytt kring några andra av de utmaningar som vi står inför i Halmstad. Just nu. Just här.

  • Kan vi låta ungdomar använda Minecraft för att bidra till vårt nya stadsbyggnadsprojekt Tullkammarkajen? Att involvera ungdomar i den lokala demokratin är en oerhört viktig, men samtidigt svår utmaning.
  • Kan vi låta pensionärsorganisationerna upptäcka gamla Halmstad med Fornminnes-appen och kanske bidra till att överbrygga de digitala generationsklyftorna?
  • Går det att spela Laserdome i stadsmiljö för att vitalisera centrum? Eller köra gocart på Stora Torg i Mario Cart-kostymer som sys av unga kulturföretagare från Dramalogen? Vi behöver pigga upp city!
  • Varför inte ordna dansmattetävling med deltävlingar i alla stadsdelar. Halmstad är en delad stad och varför inte försöka knyta ihop den med dans och skratt?
  • Bjud in unga spelutvecklare till en tävling i att utveckla den bästa Halmstad-appen och involvera och locka våra egna ungdomar till denna viktiga framtidsbransch.
  • Och så på knaskontot: lajva Tetris med riktiga människor i färgglada pappkartonger på Stora Torg. Låt Carl-Fredrik Graf utmana Anders Rosén i Fun Run och be Pewdiepie lägga ett kommentatorspår! (Att hitta en samhällsnytta i detta var tyvärr helt omöjligt…)
  • Och tänk om vi skulle kunna locka några idrottsföreningar att arrangera en bakluckeloppis för gamla TV-spel utanför Halmstad Arena. Och om de inte går att sälja så kanske HEM kan titta förbi och samla in elektroniken. Kom dit du också, och ta med ditt gamla Donkey Kong, vet jag! Om du slänger in ett bowlingklot på köpet så lovar jag en snabb affär.

Om någon av de här idéerna blir verklighet vet jag inte. Jag hoppas det. Men jag vet åtminstone att när Game Masters öppnar den 28 maj så kommer jag att vara där och drömma mig tillbaka till loppisen i Majorna och den gröna heltäckningsmattan i pojkrummet.

För visst vilar det ibland något sorgset över ordet nostalgi. Men i sommar är det bara ett annat ord för lycka.

 

Här kan du läsa mer om Game Masters – The Exhibition

 

Kommentera inlägget

%d bloggare gillar detta: