«

»

Jan 04

Alltid retar det nå’n

Angry

Jag tror mig ha upptäckt den ultimata vägen till ny kunskap. Det är bra. Jag är av naturen en extremt nyfiken och vetgirig person. Tyvärr vet jag inte alltid vad jag vill lära mig, vad som kan tillfredsställa mitt kunskapsbehov och stilla min hunger. Det är då jag tar till metoden.

Det är egentligen inte särskilt komplicerat. Jag klickar omkring på nätet tills jag hittar något ämne som jag inte känner till så mycket om. Och så skaffar jag en åsikt om ämnet. Oftast mer eller mindre ogrundad. Jag går på känsla. Om någon är för så är jag emot. Och vice versa. Och så uttalar jag min nya och ogrundade – men oftast mycket bestämda – åsikt.

Det brukar gå rätt snabbt. Den första reaktionen, alltså. Nätet är fullt av engagerade människor som hänger på sin favoritsajt och vill försvara sina välgrundade åsikter. Så då får jag min första skopa ovett. Oftast kryddad med några standardargument om varför jag har fel. Då berättar jag varför jag har rätt. Att hitta svar på tal i första ronden är trots allt ganska enkelt. Några snabba sökord och ett par skummade meningar text brukar räcka. Det är sällan särskilt tidskrävande.

Min första moteld bemöts emellertid snabbt med nya argument – kanske lite mer utvecklade och lite mer svårtillgängliga än i första ronden. Ändå krävs det sällan mer än att läsa en relevant debattartikel på nätet för att kunna svara.
Sedan brukar det spåra ur. Min ursprungliga kombattant brukar för det första få hjälp av någon kompis och sedan bombardera forumet med inlägg som förklarar varför jag är ute och cyklar. Ofta med långa haranger av siffror och hänvisningar till rader med källor.
Det är nu – i tredje ronden – som jag tvingas gå över till att läsa statliga utredningar, remisser och vetenskapliga artiklar.

Och som jag älskar det! Jag lär mig saker som jag inte ens visste att man kunde veta. Om ostkakor, elefanter och laxtrappor. Eller om Syrien, biodiesel, ungdomsbrottslighet och äldreomsorg. Klockan går och passerar både ett och två på natten. Man vill ju inte vara den som ger upp först.

Jag brukar självklart reta upp en och annan på mina små kunskapsexpeditioner. Jag kan riktigt höra hur de gnisslar tänder framför skärmen. Oftast brukar de kalla mig saker. Lobbyist är vanligt. Kapitalist och kommunist(!) har jag också fått höra. Men det ingår ju i spelet.
För hur mycket skulle jag lära mig av att bara hålla med?

 

Kommentera inlägget

%d bloggare gillar detta: