«

»

Okt 30

Det löser sig!

Under en miljökonferens i Växjö för ett par veckor sedan så fastnade jag i en diskussion med en skånsk socialdemokrat.

Samtalet handlade om klimatet och för att uttrycka sig milt så var hon lite mindre optimistisk om jordens framtid och jag var lite mer optimistisk om densamma. Hon var dessutom lite mindre diplomatisk än jag. Argsint, till och med.

Mest irriterade hon sig nog på min obotliga optimism. För trots att klimathotet flåsar oss i nacken så hävdade jag envist att varken jorden eller mänskligheten kommer att gå under på grund av detta.

Att vara optimist är emellertid inte automatiskt detsamma som att vara dum i huvudet. Jag är uppriktigt bekymrad över en framtid med stigande havsnivåer och oroligare väder. Problemen kommer att bli gigantiska om kustnära bebyggelse i hela världen måste vallas in eller till och med flyttas inåt land. Kostnaderna går inte ens att spekulera i. Det räcker att titta på förödelsen i USA efter ett par dagars oväder häromdagen. Skadorna uppskattas till 40 miljarder dollar. Efter en enda storm.

Jag är alltså bekymrad, men optimistisk. I den ordningen. Vi kommer att få bukt med klimathotet. Helt enkelt eftersom vi är människor och människor har en förmåga att lösa problem när de uppstår.

Vi kommer att få bukt med klimathotet. Helt enkelt eftersom vi är människor och människor har en förmåga att lösa problem när de uppstår.

Åter till samtalet med socialdemokraten. Det normala är att vi sanna optimister inte slösar tid på att rättfärdiga vår optimism med fakta, men den här gången gjorde jag ett undantag. Jag tyckte väl att hon behövde muntras upp en smula (det är trots allt inte så kul att vara socialdemokrat nuförtiden) och hon nöjde sig absolut inte med min optimistiska spådom att ”det löser sig!” Så jag försökte med fakta i stället.

Jag föddes 1973, rakt in i en värld som vi faktiskt på riktigt höll på att ta livet av. Min första måltid bestod  av en dioxinspäckad portion bröstmjölk. Som tur är finns det redan där anledning att vara optimistisk om mänsklighetens förmåga att reparera sina misstag. En nyfödd bebis år 2012 får nämligen i sig 80% mindre dioxiner än vad jag fick.
Optimisten-Socialdemokraten 1-0.

Sedan gjorde jag en jämförelse mellan min första biltur och min senaste. När min pappa körde hem mig från förlossningsavdelningen på Sahlgrenska så släppte han ut hundra gånger mer skadliga utsläpp än jag själv gjorde på en lika lång sträcka förra veckan. Det om något borde väl vara skäl även för den mest inbitne pessimist att dra på munnen en smula? Icke.
Optimisten-Socialdemokraten 2-0.

Att tungmetaller som kvicksilver, bly och kadmium kan förstöra vår hälsa är något som de flesta känner till idag. Ändå var det i det närmaste okänt under mina första levnadsår. När larmet väl gick så tog vi människor tag i problemet och har fram till idag lyckats minska utsläppen av dessa ämnen med 99%.
Optimisten-Socialdemokraten 3-0.

Listan kan nästan göras hur lång som helst. Vi människor har en sällsynt förmåga att klanta till det, men också att rätta till våra misstag igen. Till exempel har utsläppen av svaveldioxid minskat med 96% under min livstid och kvävedioxid med 40%. Användningen av skadliga freoner har i stort sett upphört sedan ozonlarmet gick på 80-talet och så sent som igår hörde jag rapporter om att ozonlagret över Antarktis nu kanske var på bättringsvägen.
Optimisten-Socialdemokraten 6-0.

Detta och en del annat försökte jag alltså muntra upp min buttra socialdemokratiska vän med. Hon blev inte särskilt mycket gladare av det. I stället konstaterade hon surt att hennes tioåriga elever var smartare än jag. Svårt att argumentera mot det. Tog lite udden av min optimism.
Optimisten-Socialdemokraten 6-6.

Jag hoppas ändå att hon har rätt om sina elever. Om inte annat för att det då kanske finns ännu större anledning att vara optimistisk om framtiden. Därför vann jag på straffar.
Optimisten-Socialdemokraten 7-6.

Kommentera inlägget

%d bloggare gillar detta: