Jonas Bergman

Mest kommenterade inlägg

  1. Alla borde ha en egen mack — 6 kommentarer
  2. Har jag blivit en sossezombie? — 6 kommentarer
  3. Flyktingmottagandet i Halmstad — 3 kommentarer
  4. Mattias Svensson är en Tesla — 3 kommentarer
  5. En fråga om attityd — 2 kommentarer

Author's posts

Jun 23

Är du också klimatsmart i smyg?

co2

I samband med presentationen av HEM:s klimatbokslut skrev jag den 18/6 2016 följande debattartikel i Hallandsposten.

Klimatfrågan är åter i fokus – som den bör vara. I den politiska debatten, i media och säkert också i dina tankar ibland. De flesta av oss vet numera att våra vardagsval påverkar klimatet och försöker på olika sätt göra denna påverkan så liten som möjligt. Också på HEM, vårt gemensamt ägda energibolag, har vi en stor och viktig roll i klimatarbetet. Dels genom att minska vår egen klimatpåverkan, dels framförallt genom att skapa möjligheter för våra kunder att leva så klimatsmart som möjligt – på enklast möjliga sätt.

När vi talar om att minska vår klimatpåverkan så landar vi ofta i diskussioner om elbilar eller andra klimatsmarta transportlösningar. Det är inte så konstigt, för det är utsläpp som ligger nära och som vi själva kan påverka. Och att minska utsläppen från transporter är utan tvekan en ödesfråga för klimatet.

Men faktum är att den som verkligen vill studera en framgångssaga på klimatområdet bör rikta blickarna mot fjärrvärmen – som på egen hand har minskat de svenska klimatutsläppen med 20 procent på 30 år. Och som nästan lite i smyg tuffar på i det tysta och producerar klimatsmart värme till 90 procent av alla flerbostadshus och 80 procent av alla lokaler i Sverige.

I Halmstad minskar fjärrvärmen utsläppen främst genom att ersätta olje- eller gasuppvärmning, men bidrar också positivt med elproduktion och genom att förbränna avfall som annars skulle ha läckt stora mängder växthusgaser från soptippar i andra länder.

För att så exakt som möjligt mäta dessa klimateffekter har HEM i samarbete med miljöforskningsföretaget Profu gjort en total genomlysning av all klimatpåverkan från HEM:s verksamheter.

Resultatet är häpnadsväckande. Genom fjärrvärme, grön el från de halländska vattendragen och förbränning av avfall kunde HEM:s kunder gemensamt minska utsläppen av växthusgaser med 200 000 ton under 2015.

För att sätta den siffran i ett litet mer hanterbart perspektiv så motsvarar detta utsläppen från all biltrafik i hela kommunen – i ett och ett halvt år. De närmaste veckorna kommer vi att berätta mer om detta. Halmstadborna ska inte längre behöva vara klimatsmarta i smyg.

För det är siffror att vara stolt över, oavsett om du är kund, kommuninvånare eller både och. Och i en tid där klimatfrågan är mer aktuell än någonsin kan jag som ordförande i HEM år 2016 bara ödmjukt titta tillbaka på de kloka beslutsfattare som i 70-talets Halmstad beslutade sig för att sätta spaden i marken för fjärrvärmen. Och samtidigt hoppas att det arv som vår generation lämnar efter sig ska uppfattas som lika framsynt av framtidens Halmstadbor.

Det krävs tyvärr fortfarande en viss mängd fossil naturgas för att spetsa fjärrvärmen i Halmstad när det är som kallast. Men när vi i augusti med glädje välkomnar Höganäsverken som stor leverantör av spillvärme så börjar vi på allvar närma oss ett fjärrvärmenät fritt även från detta bränsle. Och HEM:s ledning har därför fått ett uppdrag från styrelsen att nu söka samverkan med andra lokala företag för att slutligen eliminera de sista inslagen av naturgas i våra pannor.
Det får bli vår generations spadtag.

Jun 04

Ett Halmstad att vara stolt över

IMG_7617Att ha koll på vad som händer i omvärlden och ogenerat sno goda idéer av andra är en av våra viktigaste uppgifter som kommunpolitiker. Att studera goda exempel borde vara en självklar del i uppdraget att göra Halmstad till en bättre kommun imorgon än vad vi var igår.

Men jakten på ständig förbättring har också en baksida. Ibland glömmer vi att stanna upp och se till vad vi har. Att för en stund bara glädjas åt det som vi, och andra före oss, redan har skapat. Idag tänkte jag därför stanna upp och glädjas en liten stund. Och förhoppningsvis kan jag också förmedla lite av den stolthet som jag känner över en av de verksamheter som gör Halmstad till en kommun att berätta om för andra.

IMG_7618På Knäredsgatan ligger Haldahuset och butiken Kretsloppan. Här driver Halmstads kommun en verksamhet för ett hundratal personer som på olika sätt behöver stöd på arbetsmarknaden. Det handlar till exempel om arbetsträning, men också om att validera kunskaper eller kombinera utbildning med språkträning. För att uttrycka sig lite klichéaktigt så är Haldahuset en plats där vi tar hand om människor och prylar som har blivit lite kantstötta.

I lokalerna pågår en massa aktiviteter. Övergivna cyklar samlas in av HFAB och får ett nytt liv innan de säljs via butiken. Porslin och möbler samlas in av HEM på återvinningscentralen och putsas upp innan de säljs i butiken. Soffor och stolar får ny stoppning och klädsel och säljs till kommunala verksamheter. Kontorsmöbler fräschas upp och flyttas mellan olika förvaltningar. Utemiljöer tillverkas och placeras ut på offentliga platser. I en stor syverkstad tillverkas kläder som sedan säljs via Amnesty.

13221343_10153596440747876_3717849463071269943_oUnder mitt studiebesök på Haldahuset så möter jag många människor och historier som skänker hopp. En flykting med kunskaper som svetsare står och tillverkar blomlådor som inom några veckor kommer att pryda ett uppfräschat Stora Torg. ”Vi kastar dem till vargarna direkt”, säger arbetsledaren när vi frågar hur språkträningen går till. Vargarna i det här fallet är de svenskspråkiga arbetskamraterna.

Någon annan har precis bytt arbetsplats inom Haldahuset. Verksamhetsledaren berättar att Haldahuset är uppbyggt så att man kan växa med uppgiften. Det finns en plats för alla, men när man har klarat av de enklaste uppgifterna ska man gå vidare till något svårare. Människor växer sig genom Haldahuset.

Ett annat bestående intryck är butiken. Delvis dukat som en festsal – och för en stund är det svårt att tänka sig att allt som säljs här redan har haft ett långt liv i någon annans hem.

Vi får aldrig sluta stjäla goda idéer. Men vi får heller aldrig glömma att också Halmstad har en del stöldbegärliga tillgångar. Haldahuset är en av dem.

 

Här kan du hitta butiken Kretsloppan.

Här kan du lämna saker för återvinning.

Maj 28

St1 klimatsmartast i Halmstad

AndelbioRättelse: I en tidigare version av detta inlägg pekade jag felaktigt ut en annan leverantör som mest klimatsmart i Halmstad. Tyvärr hade jag missat att ställa frågan till St1, vilket jag gjorde i efterhand. Det visade sig då att jag fick en ny testvinnare. Ber om ursäkt för detta förbiseende.

—————-

Utvecklingen mot miljövänligare transporter går snabbt. Mycket handlar om elbilar, men även traditionella motorer kan köras betydligt miljövänligare bara genom att byta bränsle.

I Energimyndighetens senaste redovisning syns denna utveckling tydligt. Andelen biodrivmedel i transportsektorn är snart uppe i 15% och kurvan pekar fortsatt skarpt uppåt. Biodrivmedel tillverkas av material som finns ovan jord – till exempel skog eller slaktrester – och tillför ingen ny koldioxid till atmosfären. Den är alltså klimatneutral. Detta har jag skrivit om tidigare.

För dig som privatbilist har valet av mack stor betydelse för hur stor klimatpåverkan du har. Särskilt om du kör en dieselbil, eftersom utvecklingen av biodiesel ligger långt före motsvarande teknik på bensinsidan. Men jag vill ändå kort nämna bensinen:

Minst klimatpåverkan får du om du tankar bensin på Preem. Deras Evolution Bensin innehåller 10% biobensin, vilket gör dem till ledande på området.

När det gäller diesel så varierar andelen biodiesel i landet mellan 5% och 50%

För att ta reda på vilken mack som erbjuder den klimatsmartaste dieseln i Halmstad ställde jag en enkel fråga till ett antal mackar i Halmstad. Det visade sig att skillnaderna var mycket stora.

St1 är bäst med 50% biodiesel. PS Olje AB, Qstar och Ingo är sämst med bara 5%. (PS Olje AB har emellertid ett bra utbud för företagskunder)

st1

circleK
ok
preem
Ps

ingo
qstar

Apr 16

Vi kommer behöva göra människor förbannade

hf”Fick i min brevlåda idag ett infoblad från Halmstads kommun och det bekräftar med emfas vad våra ansvariga politiker håller på med. Och det är INTE att bry sig om våra egna utsatta svenskar – istället läggs alla resurser och all energi på de nyanlända!”

Så står det i ett mejl som kommunpolitiker och media fick häromveckan efter att senaste numret av Hjärtefrågor – ett temanummer om integration – hade gått ut till hushållen.

Jag har funderat mycket på det där mejlet. Det handlar ju om integration, tänker jag. Det som alla säger är så viktigt. Hur kan då ett temanummer om Halmstads integrationsarbete göra någon så arg?

Och samtidigt kunde jag ändå någonstans förstå känslan av frustration som brevskrivaren förmedlade. Den här personen ligger inte bakom konflikten i Syrien och har alldeles säkert inte varit med och utformat asylrätten som den ser ut idag. Han eller hon har sina egna förhoppningar på hur världen, Sverige och Halmstad ska se ut – och så blir verkligheten något helt annat. Så långt kan jag trots allt förstå, utan att hålla med om slutsatserna.

Vi har en exceptionell situation i landet efter förra årets flyktingvåg. Det anlände långt fler flyktingar än vad vårt system var byggt för att klara av och under en period höll hela det svenska mottagningssystemet på att kollapsa.
Men ändå – det är först nu som det riktigt svåra arbetet börjar. När de nyanlända så smått börjar lämna sina asylboenden för att bli en del av våra samhällen. Och där ett antal hundra personer varje år kommer att flytta till Halmstad för att äntligen börja sina nya, riktiga liv.

Och då är det helt enkelt så här, tror jag: vi kommer behöva fatta beslut som gör människor förbannade. För integration är bara lätt när man säger det. Att lyckas i praktiken däremot kräver mer än bara ord. Ändå ser jag ingen annan väg än att vi faktiskt måste lyckas med integrationen. Inte om vi vill undvika en framtid där stora grupper av människor lever helt utanför vårt samhälle; utan egen försörjning, med sitt eget språk och med sina egna lagar.

Därför kommer vi att behöva lägga resurser på att våra nyanlända blir en del av Halmstad så snabbt som möjligt. Vi kommer att behöva ge dem tillgång till saker som inte du och jag kan ta del av. Vi kommer att behöva ge dem företräde ibland. Och vi kommer längs vägen att behöva välja bort en del saker som dagens Halmstadbor hade hoppats på och sett fram emot.

Detta är beslut som ibland kommer att kännas orättvisa. Som ibland kommer att leda till ”vi mot dem”-konflikter och som ibland kommer att göra människor förbannade och leda till arga mejl. Det kan jag förstå och det kan jag acceptera.

Däremot finns det ett argt mejl som jag aldrig kommer kunna acceptera. Om 10 år ska ingen kunna skicka ett mejl till Halmstads kommunpolitiker med frågan ”Varför i helvete tog ni inte tag i integrationen när ni fortfarande hade chansen?”

—–
Här kan du läsa tidningen Hjärtefrågor

Feb 08

Jävla plastaskit

plasforpackningarKommer du ihåg Kjell i ”Ullared” på Kanal5 som skrek ”jävla plastaskit” när hans skohorn gick sönder? Ibland vill jag skrika samma sak. Men inte på grund av skohornet, utan på grund av all ”jävla plastaskit” som slängs i svenska soptunnor.

Halmstad – nästan sämst i Sverige

Förpackningar av plast är fortfarande det material som vi är sämst på att återvinna i Sverige. Medan 75-95% av allt papper, metall och glas återvinns så är det inte ens 40% av våra plastförpackningar som återvinns som nya. Och som om inte det vore nog: i Halmstad är vi dessutom nästan sämst i landet på just plaståtervinning (3,3 kg/invånare, rikssnittet är 5,6). I den senaste analysen av Halmstadbornas sopor så var 16% av soppåsens innehåll förpackningar av plast.

Så vad är problemet?

Om plasten inte återvinns så hamnar den i stället – i bästa fall – i soporna och bränns till fjärrvärme. Inte helt bortslösat så klart, men betydligt sämre än att tillverka nya förpackningar av plasten. Dessutom hamnar ju plasten ändå i pannan till slut, men först efter att ha slitits med hälsan 6-7 gånger. För varje kilo plast som tillverkas så går det åt två liter olja och en stor del av jordens ändliga oljeresurser används därför idag för att tillverka ny plast. Samtidigt är återvunnen plast en bristvara på marknaden. Jag träffade förra veckan en representant för en av Sveriges största livsmedelsproducenter och deras problem är helt enkelt att de inte kan få tag på så mycket återvunnen plast som de behöver. Det finns alltså många goda skäl att inte slänga plasten i soporna.

Nya insamlingsmål

År 2020 är målet att 50% av plastförpackningarna ska återvinnas. Det är en hög målsättning, men knappast omöjlig. När IVL Svenska Miljöinstitutet gjorde en undersökning av orsakerna till att vi inte sorterar plast så toppas listan av okunskap om hur mycket förpackningen måste tvättas (det räcker att skölja bort eventuella matrester). Kladdiga förpackningar eller problem att dela upp olika material var två andra viktiga orsaker. Knappast oöverstigliga hinder, alltså. Enklare förpackningar som har tydligare märkning och är lätta att skölja av borde kunna höja återvinningsgraden rejält.

Tänd fredspipan!

Ett orosmoln på himlen är emellertid den tydliga konflikt som finns inom återvinningsbranschen när det gäller förpackningar. Ansvaret för insamling ligger idag på förpackningsindustrin (FTI), men regeringen vill flytta det till kommunerna. Avfallsbranschen har ställt sig bakom regeringen, samtidigt som FTI försöker bromsa. Den här konflikten har pågått i flera år och jag som är relativt ny i branschen upplever den som förlamande. FTI vill självklart inte satsa nya resurser på en arbetsuppgift som regeringen vill ta ifrån dem och kommunerna vill inte göra någonting förrän regeringen definitivt har satt ner foten. Under tiden svävar våra osorterade plastförpackningar i ovisshet.

Den här konflikten gynnar knappast återvinningen som sådan. Tvärtom. Så när regeringens utredare Mia Torpe presenterar sitt förslag om framtidens insamlingsansvar i slutet av mars hoppas jag att intressenterna plockar fram fredspipan och gemensamt tar ansvar för att sätta ny fart på bland annat plaståtervinningen. Jag tänker åtminstone se till att vi i Halmstad gör vad som krävs.

Avslutningsvis kommer jag att tänka på Kjell igen. Han nöjde sig inte med att gorma. I stället lanserade han sitt eget varumärke på Gekås: ”Ingen jävla plastaskit”.
Det vore kanske något för oss alla att ta efter?

 

Jan 24

Dags att förtidsavveckla regeringen

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Den senaste tidens vinterkyla har satt fingret på det kompletta vansinne som pågår i svensk energipolitik just nu.
Sveriges energiförsörjning balanserar på gränsen. El importeras från utlandet. Samtidigt ska fyra av tio kärnkraftsreaktorer stängas i förtid. Och som om inte det vore nog så varnar statligt ägda Vattenfall för att också kvarvarande sex reaktorer kan tvingas stänga. Och detta efter bara ett år med Miljöpartiet i regeringen.

Först – för att inte hamna fel från början: jag gillar förnybar elproduktion. Har alltid gjort. Men inte till vilket pris som helst. Jag gillar nämligen också ekonomisk tillväxt. Och det är väl där den stora skiljelinjen går mellan Miljöpartiets miljöpolitik och normal miljöpolitik. Lite förenklat: Miljöpartiet bryr sig inte lika mycket som vi andra om att energibrist slår undan benen för svensk industri, eftersom evig tillväxt per definition är av ondo.

Där går nog också skiljelinjen i regeringen. Man kan beskylla Socialdemokraterna för mycket, men tillväxtvänliga har de alltid varit. Och jag tror uppriktigt sagt att både energiminister Ibrahim Baylan och statsminister Stefan Löfven är allvarligt bekymrade över det akuta läge som har uppstått inom svensk elproduktion. Ett läge som har många orsaker – men som blev riktigt akut först när regeringen bestämde sig för att precisionsbomba kärnkraften med en skräddarsydd höjning av effektskatten.

Baylan har nu öppnat för att ompröva denna skattehöjning. Och då faller regeringen. Det är osannolikt att Åsa Romson skulle kompromissa också i kärnkraftsfrågan. Att bära ansvaret både för gränskontrollerna och ett räddningspaket för kärnkraften skulle innebära döden för Miljöpartiet.

Regeringens väl och ve bekymrar mig inte särskilt mycket. Det som däremot bekymrar mig är om Baylan och hans partikamrater i regeringen verkligen har styrkan som krävs för att rädda den svenska kärnkraften. Jag hoppas det. Alternativet skulle vara förödande.

En regeringsombildning skulle självklart få konsekvenser för Socialdemokraterna. Men valet mellan att avveckla kärnkraften i förtid och att avveckla regeringen i förtid är egentligen inte så svårt som det låter. Det handlar bara om sunt förnuft.
Och sådant brukar socialdemokratin trots allt ha ganska gott om.

Jan 03

Politikens sockerkick

SparaSlösaHar du tänkt på att politiker som snålar och gnetar med skattebetalarnas pengar alltid får den hårdaste kritiken, medan de som mest frikostigt spenderar dem ofta blir hyllade i motsvarande grad?

Problemet med detta är att det skapar ett osunt belöningssystem – som en politisk sockerkick – för oss som är satta att förvalta någon annans pengar. Den som lanserar en ny spännande idé får omedelbart positivt gensvar. ”JA! Äntligen nytt äventyrsbad / sänkt avgift / höjd ersättning / nytt konstverk / ny fotbollsplan / höjd lärarlön / ny eller dyrare vad som helst”.
Den som föreslår en besparing möts på motsvarande sätt av ”NEJ! Detta blir katastrof för squashklubben / musikstudenterna / cyklisterna / pensionärerna / BARNEN! / valfri drabbad målgrupp.”

Och som om detta omedelbara belönings-/bestraffningssystem inte vore illa nog – så är det också på ett rent personligt plan betydligt mer stimulerande för en politiker att göra av med pengar än att inte göra det. De flesta politiker drivs trots allt av en vilja att förändra samhället till det bättre – och det ska helst ske så snabbt som möjligt. I praktiken finns det två sätt att genomföra dessa förändringar på. Antingen beslutar man dem politiskt, eller så låter man dem växa fram av sig själva (om de är allmänt önskade). Den sistnämnda metoden är osäkrare, långsammare, belönas sällan av väljarna och är olidligt tråkig för en politiker som vill förändra samhället snabbt. Alltså beslutar man politiskt. Och betalar med någon annans pengar.

Just det här med ”någon annans pengar” innehåller också en annan intressant aspekt. Nämligen att kommunens pengar ofta betraktas just som kommunens pengar och inte som någon annans pengar. Vilket väl i rent formell mening är korrekt när skatten väl är dragen. Men den uppenbara baksidan med detta förhållningssätt är att politiker i huvudsak förhandlar om hur man ska fördela samtliga skattepengar mellan olika kommunala verksamheter på bästa sätt. Samtliga skattepengar, alltså. För när intäkterna väl är beslutade i form av en skattesats så är diskussionen om fördelning mellan kommunen och dess skattebetalare död. Att helt avstå från en utgift till förmån för att inte göra av med pengarna alls finns därför inte ens på kartan.

Här väljer jag ändå att helt kort stanna upp och erkänna att jag självklart har skruvat min verklighetsbeskrivning en smula. Politiker säger självklart nej till nya utgifter hela tiden. Men jag vågar nog ändå påstå att det är betydligt vanligare att vi lanserar nya utgifter än att vi lanserar idéer om utgifter som vi vill ta bort. Och därmed rör vi oss obönhörligt i en riktning mot att makten över invånarnas ihoptjänade pengar steg för steg flyttas in i de politiska församlingarna.

Frågan är då hur man ska komma till rätta med det här? Själv har jag en idé i det lilla om att börja översätta olika utgiftsförslag till enheten ”skattebetalare som krävs”. En genomsnittlig kommuninvånare i Halmstad betalar varje år 40 000 kronor i kommunalskatt. När någon föreslår en ny utgift på en miljon så skulle jag då till exempel kunna argumentera så här: ”En miljon motsvarar alltså all kommunalskatt som 25 invånare i kommunen arbetar ihop under ett helt år. De första tolv minuterna på varje arbetad timme, på varje arbetsdag, på varje vecka under ett helt år så är samtliga anställda på Matbutik X och Klädbutik Y på jobbet enbart för att finansiera din nya utgift. Tycker du verkligen att det är rimligt?”

Men på sikt krävs det självklart något mer än bara förenklad retorik. Från moderat håll har vi ett enormt ansvar att våga ifrågasätta inte bara nya, utan också gamla utgifter i kommunerna. Under Reinfeldt-eran kom vi ganska enkelt undan. Staten sänkte skatten i jämn och hög takt och finansierade detta med relativt lättsmälta utgiftsminskningar. Trycket på skattesänkningar och utgiftsminskningar i kommunerna var inte särskilt högt. Men nu är situationen annorlunda. Den rödgröna regeringen bränner på friskt med nya skatter och ökade utgifter och det ska gudarna veta att det inte blir bättre för att de har tvingats göra upp med Vänsterpartiet om budgeten. Kampen om ”någon annans” pengar har hårdnat och där har vi en självklar uppgift som moderater att försvara skattebetalarnas bestämmanderätt över sina egna pengar.

Jag tror framförallt att vi måste bli mycket bättre inom hela borgerligheten på att faktiskt tala med varandra om varifrån pengarna kommer. Att inte se skattebetalarna som en anonym klump, utan som enskilda människor som faktiskt var och en går upp klockan 6 på morgonen för att arbeta ihop ”våra” pengar. Kanske skulle ett sådant förhållningssätt kunna bidra till en lite starkare motståndskraft mot att ständigt lansera nya utgifter.

Samtidigt är risken såklart överhängande att politiken blir väldigt tråkig om alla kreativa (och kostsamma) idéer ska dödas redan på idéstadiet. Det tror jag inte heller är bra. Kanske kan vi lösa detta med en tydlig ”krona för krona”-approach i kommunerna. ”Lägg gärna till en miljon, om du samtidigt tar bort en annan”. Ett sådant tänk skulle visserligen inte minska kostnaderna, men åtminstone inte öka dem ytterligare. Och med detta får man kanske tills vidare vara nöjd i ett land där alla partier bråkar om huruvida vi ska ha två eller tre pappamånader – men där inte ett enda parti ens vågar yppa tanken att 13 månaders betald föräldraledighet kanske är någon månad för mycket…

Dec 12

Har jag blivit en sossezombie?

hqdefault2Men herregud, tänker jag ibland – jag håller väl inte på att bli en sossezombie? En viljelös administratör som har slutat ifrågasätta krångel och byråkrati. Som tycker det är viktigare att försvara systemen än att ifrågasätta dem.

Uttrycket sossezombie har jag lånat från komediserien Grotesco. I ett avsnitt blir en man biten av en socialdemokrat och smittad med ett ”sossevirus”. Inom kort sitter han i soffan och nickar instämmande till Göran Greider, försvarar skattesystemet och skriker ”Alla ska med”.

Och det finns dagar då jag faktiskt på allvar undrar om jag har blivit biten. Dagar då jag har kommit på mig själv med att försvara krångelsystemen som jag är satt att förvalta, i stället för att ifrågasätta dem utifrån mina egna värderingar. På byggsidan till exempel. Häromdagen diskuterade vi ett nybygge där jag fick lära mig att balkonger är okej att bygga så länge ingen får för sig att glasa in dem. För med glaset så blir balkongen plötsligt boyta och då blir boytan större än vad som är tillåtet. Därför måste lägenheterna göras mindre än möjligt – bara för att balkongerna ska kunna glasas in i framtiden. Och så är min första tanke att ”ja, det låter ju faktiskt rimligt”. Som vore det en naturlag.

Eller ta exemplet för några år sedan om de fyra frisörerna i Halmstad. De som fick betala fyrdubbel inspektionsavgift, trots att de delade lokal. Inget konstigt med det. Lagen är trots allt ganska tydlig om att varje enskild företagare ansvarar för sin verksamhet. Jag slet visserligen väldigt hårt den gången för att hitta bättre lösningar, men får samtidigt erkänna att jag utåt försvarade besluten som vi tog i Miljö- och Hälsa. Inte bara rent juridiskt, utan ur ett systemperspektiv. Uttryckte en åsikt om att det nog i huvudsak var en fråga om bristande kommunikation. Vilket säkert var korrekt. Ur ett nämndsperspektiv. Men ur ett medborgarperspektiv framstod jag nog snarare som … en sossezombie.

Jag menar – alla som jobbar politiskt med de här frågorna vet ju att det är på det viset att vi styrs av massa regler. Och vårt jobb i kommunala nämnder är att se till att lagarna följs. Men det är inte samma sak som att vi alltid måste försvara reglerna. Att vi måste agera som Krångelsveriges förlängda arm. Tvärtom!

Som moderat måste jag självklart alltid stå upp för att krångel, byråkrati och offentliga pålagor ska minska. Och när krånglet och byråkratin är inbyggt i systemen så måste jag kunna tänka två tankar samtidigt. Självklart fatta de beslut som lagen kräver, men samtidigt orka ställa mig upp och skrika: ”Det här måste vi ändra!”.

För annars finns det snart bara två sorters politiker kvar. Sossar. Och sådana som har blivit bitna av sossar.

Nov 29

Momentum

conservation-of-momentum-experiment1Hur många gånger har inte partier – på hela färgskalan – gått till val på löften om att minska byråkratin? Och hur många gånger har det inte lik förbaskat slutat med ännu en blankett eller ännu en statlig reglering som kräver sin egen myndighet?

Frustrerade medborgare skäller på frustrerade lokalpolitiker. Och de frustrerade lokalpolitikerna skyller i sin tur på rikspolitikerna – eller i värsta fall på kommunens anställda som i sin tur är minst lika frustrerade över den interna byråkratin.

Och visst är det så att vi har byggt upp en byråkrati som ibland verkar gå över styr. Alltid i ett gott syfte. Medborgarnas insyn och inflytande. Rättsäkra processer. Hänsyn till dagens invånare och till morgondagens. Mutor och korruption ska undvikas, miljöproblem eller grannkonflikter ska förebyggas.

Byråkratin har alltid sina goda syften, men också alltid sina problem. Beslut som dras i långbänk. Spontanitet och kreativitet som undertrycks. Byråkratiska system in absurdum som leder till stress och frustration och ibland mynnar ut i sjukskrivningar

Men så händer plötsligt något som vi inte är beredda på. En kraftig ökning av nyanlända flyktingar utmanar vår byråkrati. Och vi konstaterar att långbänken inte duger längre. Att det krävs en helt ny rörlighet i de kommunala besluten.

En av kommunens tjänstemän uttryckte det så här: ”Aldrig förr har så här många stuprör rivits i kommunens organisation”. Och det var självklart nödvändigt. Och glädjande. För det visar att även om det finns en inbyggd tröghet i kommunens organisation till vardags, så går det faktiskt att bryta dessa strukturer när det verkligen behövs.
Därav dagens rubrik. Momentum. Ett uttryck som ofta används i sportens värld för att beskriva hur man kan utnyttja farten när man väl har fått upp den.

Jag tror nämligen att det finns mycket att lära av hur kommunens organisation har anpassat sig för att hantera flyktingkrisen. Att det finns arbetssätt som skulle kunna göra nytta även när det inte är kris. Som gör hela vår organisation mer lättrörlig, mindre byråkratisk och mer anpassad för en tid som lever i ständig förändring.

Detta momentum har vi ett politiskt ansvar att fånga.

Okt 31

Halmstads dolda guld

landfill-miningI Sverige finns tusentals gamla deponier – soptippar – från den tid då vi helt enkelt bara grävde ner allt som vi inte längre behövde. De flesta är sedan länge nedlagda och täckta med ett tjockt lager av material som ska förhindra läckage av gifter och gaser.

Idag ser verkligheten annorlunda ut. Deponiernas tid är snart förbi. Sedan 15 år tillbaka är det förbjudet att gräva ner brännbart eller organiskt avfall. Samtidigt infördes en skatt på sådant avfall som fortfarande grävs ner – vilket har skapat ekonomiska förutsättningar för framväxten av nya återvinningsverksamheter. Utvecklingen på deponiområdet sker extremt snabbt och deponier som bara för några år sedan ansågs vara på väg att bli fulla har plötsligt fått sin livslängd förlängd med flera decennier.

Samtidigt som allt mindre avfall deponeras har återvinningsbranschen börjat snegla på de dolda skatter som ligger begravda i gamla deponier. Jag träffade för några månader sedan Stena Metalls projektledare, som bedömer att det finns metaller till ett värde av 50-75 miljarder begravda i bara de svenska deponierna. I praktiken handlar det om flera års förbrukning av metaller som skulle kunna återvinnas.

Stena äger två av de gamla deponier som innehåller dessa skatter och en av dem ligger i Halmstad ute på Kistinge-området. Genom att tömma denna deponi på värdefulla metaller uppskattar Stena att uppemot 50% av deponins volym skulle kunna frigöras. Med dagens takt på deponering skulle det till exempel kunna innebära att den nya planerade deponin på Kistinge skulle kunna skjutas på framtiden mycket länge. Om dagens utveckling fortsätter så undrar jag – utan detaljkunskap – om den ens överhuvudtaget någonsin skulle behöva tas i bruk.

Det finns emellertid fortfarande stora hinder för att deponiåtervinning ska kunna bli verklighet. Dels rent tekniskt. Dagens utrustning är anpassad för att utvinna metaller ur ”nytt” avfall. För att kunna göra samma sak med avfall som har legat begravt under mark i 40 år krävs en hel del kostsam forskning och utveckling. Det kan också uppstå stora miljöproblem när man börjar rota i farligt avfall som i decennier har legat begravt under tjocka jordlager.
Men det finns också skattehinder. Det avfall som grävdes ner på 80-talet behövde inte betala skatt. Men om det grävs upp igen, töms på det värdefulla och sedan läggs tillbaka i marken så uppstår plötsligt den lustiga effekten att skatten måste betalas. Och då blir affären självklart betydligt svårare att räkna hem.

Det har under några år pågått ett omfattande lobbyingarbete för att få tillstånd en ändring av skattereglerna så att återvinning ur deponier ska slippa straffas av skatt – i vissa fall dessutom dubbel – men det har visat sig vara svårt att få gehör. Politiskt har gensvaret visserligen varit stort, men hos myndigheterna lite svalare.

Naturvårdsverket och Skatteverket har fått i uppdrag att titta på frågan och i dagarna kom deras slutrapport. Tyvärr innehöll den inte så många goda nyheter för den som hade hoppats på stöttning från staten. Någon generell skattebefrielse kan det inte bli tal om, inte minst på grund av nuvarande EU-regler om stöd till enskilda företag.

Jag tycker att det är olyckligt. Genom historien har vi misshandlat vår natur och slösat bort enorma mängder naturresurser. Nu står vi inför en verklig möjlighet att reparera en del av detta. Då borde inte stelbenta skatteregler få stå i vägen.