Jonas Bergman

Mest kommenterade inlägg

  1. Alla borde ha en egen mack — 6 kommentarer
  2. Har jag blivit en sossezombie? — 6 kommentarer
  3. Flyktingmottagandet i Halmstad — 3 kommentarer
  4. Mattias Svensson är en Tesla — 3 kommentarer
  5. En fråga om attityd — 2 kommentarer

Author's posts

Apr 29

Med kärleken i centrum

Visst känns det som att cityhandeln i Halmstad är i kris?

Näthandel och köpcentrum konkurrerar om både kunder och butiker. Lokaler står tomma på strategiska platser och bidrar till en negativ spiral.

Och när butiker lämnar, så blir det sällan några större reaktioner. Vi älskar helt enkelt inte våra butiker tillräckligt mycket för att kämpa för deras överlevnad i city.

Delvis tror jag att detta beror på att Halmstad i hög grad har butiker som tillhör stora anonyma kedjor, utan tydlig lokal förankring. Vi tycker om dem för deras sortiment, men lägger mindre vikt vid om vi tar del av det på Eurostop, Väla eller Internet. Eller i City. Och butikerna verkar känna samma sak. De flyttar dit kunderna flyttar.

Jag tycker att ett levande centrum med många butiker är värt att kämpa för. Men då behöver vi också ha en relation mellan butikerna och kunderna som är unik för den platsen. Som gör att vi kunder vill handla just i Halmstad City och ingen annanstans.

Därför tror jag att City dels behöver fler lokala butiker, med unika erbjudanden som inte går att hitta någon annanstans. Det behöver inte bara handla om produktutbudet. Inredning, service eller varför inte samarbeten med det lokala kultur- eller föreningslivet skulle kunna vara delar i sådana unika erbjudanden. Det funkar i Varberg, så det borde funka här.

Men det riktigt intressanta tror jag uppstår när också de stora kedjorna inser vikten av att skapa en lokal relation med sina kunder. För så ser trenden ut globalt. De stora kedjorna inser alltmer behovet av att vara dynamiska och anpassa sina butiker och erbjudanden till den lokala marknaden och identiteten.
Vi är tyvärr inte där ännu. Se till exempel på vad som har hänt efter bevattningsförbudet. Kedjorna fortsätter annonsera om rea på högtryckstvättar, eftersom det är så man alltid gör i april. Överallt i Sverige. Oavsett om högtryckstvättning är förbjudet eller inte. Det lokala perspektivet saknas helt.

Men det finns också en del positiva tecken på att detta är på väg att förändras i Halmstad. På Åhlenshuset ska till exempel en ny ljustavla sättas upp, som bland annat ska visa filmer från hur Halmstad såg ut förr. Det tror jag kan bli väldigt bra och det kopplar också butikerna i huset tydligt till platsen Halmstad.

Och när butikerna visar att de älskar Halmstad så tror jag att Halmstadborna kommer visa att vi älskar butikerna.
Och då får vi också det levande Halmstad City som vi vill ha.

Mar 23

Hygienfaktorer vinner inga val


I dagarna träffas 1700 moderata kommunpolitiker i Karlstad för att diskutera framtidsfrågor och politikutveckling. Vi träffas i en period av vikande opinionssiffror och stora frågetecken om partiets historiska och framtida vägval – där det både internt och bland väljarna finns en osäkerhet om vad moderat politik faktiskt innebär år 2017.

Det finns vissa grundläggande faktorer i alla partiers politik som jag väljer att kalla för hygienfaktorer – alltså sådant som alltid förväntas vara en del av ett partis politiska plattform. Ett starkt försvar och en fungerande polis är sedan länge några av de viktigaste hygienfaktorerna i den moderata politiken. Utan att ha dessa tydligt på plats kommer vi aldrig att vinna några fler val. Sannolikt är det också denna insikt som gör att vi just nu fokuserar så starkt på dessa frågor. Det finns en logik i det. Vi har förtroendekapital att återskapa på dessa områden, samtidigt som det är politikområden som just nu behöver uppmärksammas.

Men om vi däremot hoppas att det är utspel inom försvars- och rättspolitiken som kommer att vinna valet åt oss så tror jag att vi tänker fel. Dessa frågor gör oss inte till vinnare. Avsaknaden av dem kan däremot göra oss till förlorare. Detta är hygienfaktorns logik. På samma sätt som inget parti vinner kommunvalet på att det finns fungerande avfallshantering och bussar som avgår i tid. Dessa funktioner är helt enkelt något som förväntas av politiken.

När hygienfaktorerna är på plats, när våra väljare känner sig trygga i att vi har koll på dessa frågor, så förväntas vi emellertid leverera något mer. Ibland kallas detta för motivationsfaktorer. Och här har vi vår stora politiska hemläxa att göra.

Häromveckan skrev jag en debattartikel i Kvällsposten på temat Halmstad 2050. Reaktionerna på den har stärkt mig i min övertygelse om att vi som parti har allt att vinna på att våga staka ut en tydlig vision för framtiden. Vi måste visa att Moderaterna har en idé om hur Sverige ska förändras i framtiden. Vilka visioner och mål vi har med den långsiktiga utvecklingen av Sverige. Hur vi tror på människors inneboende vilja att utvecklas och hur vi vill främja den. Hur vi tror på människors önskan till frihet och möjligheter att påverka situationen för sig själv och sina närmaste. Hur vi bejakar människans vilja att försörja sig själv och bidra till samhällsutvecklingen.

Hygienfaktorer kan aldrig vinna ett val, bara förlora det. Och för oss moderater måste viljan att vinna alltid vara starkare än rädslan för att förlora. Därför är det hög tid för oss att formulera – och framförallt kommunicera – en tydlig vision om ett bättre Sverige. Bortom hygienfaktorerna.

Jan 30

Yolo, Halmstad!

Manifestation för Rajko Stankovic

Om du bor i Halmstad (och inte har sovit dig igenom januari) så känner du såklart till hela historien om Rajkos korvvagn. För alla er andra kommer här en sammanfattning i mikroformat:
Kommunen meddelade Rajko Stankovic att han inte fick stå kvar med sin korvvagn på Köpmansgatan. Halmstadborna gjorde uppror. Rajko fick stå kvar.

För en utförligare beskrivning går det bra att följa nyhetsflödet från Hallandsposten.

Och visst var det väl häftigt med ett rejält folkligt uppror? Inte bara för att det i detta fallet förändrade ett kommunalt beslut, utan också för att det faktiskt verkar ha skapat rejäla ringar på vattnet i Halmstadpolitiken.

Korvupproret har nämligen fungerat som en nödvändig påminnelse till oss kommunpolitiker om att politik faktiskt handlar om att vi måste våga ha en åsikt – och en vilja – om hur saker ska fungera i kommunen. Vilket vi ofta har, men alltför ofta också har en särdeles förmåga att glömma bort.

Korvupprorets viktigaste lärdom är därför: vi är inte valda för att okritiskt expediera byråkrati. Och det ska gudarna veta – att låta sig invaggas i trygghet av den byråkratiska lunken är väldigt behagligt. Tack vare kompetenta tjänstemän får vi beslutsunderlag där all juridisk hänsyn är tagen, där alla remissinstanser har fått säga sitt och där det vanligtvis också går att hävda att de flesta jämförbara kommuner gör likadant. Knastertorrt, men tryggt. Vi vet att vi har på fötterna och det formellt korrekta går sällan att ifrågasätta.

Men det behöver inte betyda att det är så vi egentligen vill ha det. Vi kanske vill ha korvvagnar i centrum. Vi kanske tycker att det är okej att alla katter inte tvingas bära halsband. Vi kanske tycker att frisörer som delar lokal borde få dela på tillsynsavgiften. Vi borde åtminstone ställa oss frågan. Och just detta har Rajkos kamp påmint oss om. Vill vi välja en annan väg än den som formellt är 100% riskfritt så är det faktiskt möjligt. Om vi säger ”Lös det!” till våra förvaltningar så kommer de också att lösa det. Det är ju därför Rajko nu kan stå kvar.

Denna ”Rajko-effekt” blev tydlig så sent som förra veckan då kommunstyrelsens ledningsutskott återremitterade förslaget till ny ordningsstadga. ”Finns det”, frågade vi, ”några regler vi kan ta bort i stället för att bara hitta på en massa nya?”
Hade vi ställt den frågan utan korvupproret? Tveksamt. Vad svaret blir? Det får framtiden utvisa, men förhoppningsvis ett rungande JA!

Plötsligt finns det alltså en sorts nyfunnen vilja i den kommunala politiken att våga lite mer. Och samtidigt har turerna kring Rajkos korvvagn väckt liv i Halmstadbornas engagemang för sin stad. Underbart! Vad mer kan man önska?
Tillsammans kan denna nyvakna kombination av modiga kommunpolitiker och engagerade invånare visa sig bli ett fantastiskt lyckokast för Halmstad. Och tro mig, det kommer vi att behöva. För är det något jag kan lova inför framtiden, så är det att Halmstads attraktionskraft och förmåga att locka människor kommer att vara avgörande för vår framtida överlevnad.

Därmed inte sagt att vi kan släppa alla hämningar i vår iver att utveckla Halmstad. Men lite mer jävlar anamma och en lagom dos av YOLO* kommer vi bara att må bra av!

 


 

* YOLO: You Only Live Once

Dec 11

I huvudet på en monopolist

Hur många kan tänka sig att betala extra för att slippa köra till ÅVC?

Det finns inte särskilt många monopol kvar i Sverige. Systembolaget klamrar sig fortfarande fast, men i vilken mån de fortfarande har monopol kan ifrågasättas. Åtminstone här i södra Sverige. Apoteket och Bilprovningen hängde också med länge, men är numera ersatta av fria marknader.

I kommunerna finns det också monopol. Sophämtningen är ett av dem. Enligt lagen är det nämligen bara kommunerna som får hantera hushållens avfall. I Halmstad har vi lagt detta monopol i bolaget HEM och där är jag ordförande.

Jag har en kluven inställning till det där, får jag erkänna. Jag är inte särskilt förtjust i monopol i någon form. Men jag inser samtidigt att det inte är min fajt att ta. Inte nu. Min nuvarande uppgift är att sköta monopolet på bästa sätt.

Därför funderar jag mycket på hur vi ska hantera rollen som monopolist. För oavsett orsaken till att man har ett monopol, så kommer monopolet alltid att i olika grad missbrukas. I stort eller smått kommer enskilda kunder alltid att missgynnas på andras bekostnad och detta kommer att vara möjligt eftersom den missgynnade kunden inte har någon annan att vända sig till. Låter det dramatiskt? Låt mig då ge ett enkelt exempel: alla Halmstadbor betalar idag för att få tillgång till återvinningscentralerna, men bara hälften besöker dem. Hade det varit möjligt på en fri marknad? Knappast. Spotify till exempel har visserligen kunder som lyssnar mycket och kunder som lyssnar lite. Men de har antagligen väldigt få betalande kunder som inte lyssnar alls.

I en mejlväxling med en Halmstadbo häromveckan sammanfattade jag min uppfattning om monopolet så här: ”Alla invånare i Halmstad är tvingade att köpa våra tjänster, vare sig de vill eller inte. Och även om jag i högsta grad tycker att vi ska vårda monopolet på ett sådant sätt att våra besökare upplever att vi har en god service och ett bra bemötande, så ska vi också vårda monopolet så att vi har minst lika stor respekt för de kunder som aldrig besöker oss, men som genom tvång är med och betalar till kollektivet.

Lätt att säga, men vad innebär detta i praktiken?

Jo, jag tror att avfallsmonopolet måste bli bättre på att erbjuda nya tjänster till de invånare som efterfrågar det. Som monopolister måste vi ta det ansvaret, helt enkelt eftersom ingen annan får göra det! Vi ska ha ett brett och attraktivt utbud – på samma sätt som monopolet Systembolaget förväntas erbjuda öl till alla smaklökar. Och jag hoppas att vi under de kommande åren kommer att kunna se lite med av detta tänk i Halmstad. Borde det till exempel inte finnas en möjlighet att till en rimlig kostnad få sitt grovavfall upphämtat hemma? Jag vet inte. Vad sägs om att låta marknaden avgöra det?
Men – och detta är ett väldigt viktigt men – nya tjänster och individuella önskemål får inte belasta kollektivet. Om du vill ha service utöver det vanliga, då ska chansen finnas, men du får betala själv. Så ser min idé ut om hur en ansvarsfull monopolist ska agera.

Okt 16

Får man kalla politik för ett yrke?

decision-making_0Får man kalla politik för ett yrke? Svaret på den frågan är absolut inte given. Sätter man till exempel ihop båda orden till ”yrkespolitiker” så är det snarare ett ord som spottas ut lite föraktfullt, än betraktas som något positivt. Men med samma tonfall kan politiker ofta avfärdas som inkompetenta och/eller oförstående inför allmänhetens behov. Så vad är det egentligen vi vill ha för sorts politiker? Kan ett samhälle förvänta sig att få skickliga politiker, men samtidigt kräva att politiker inte ser på sitt uppdrag som ett yrke?

Jag har fortfarande ganska kort politisk erfarenhet. 4 år som ersättare i en nämnd och sedan valet 2014 sitter jag i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och som ordförande i ett kommunalt bolag. Men är det något jag har insett på denna tid så är det att det också i politiken krävs vad som i andra ”branscher” kallas för yrkesskicklighet för att få något gjort. I politiken kallas detta ibland att ”lära sig spelet”. Egentligen är det samma sak. På samma sätt som en skicklig hantverkare bygger ett nytt badrum bättre än vad en oskicklig gör, så är en skicklig politiker bättre på att få jobbet gjort än vad en oskicklig är.  

Yrkesskickligheten i politiken handlar om många olika saker. I vilken ordning man bör försöka genomföra ett beslut. Vem eller vilka beslutet bör förankras hos och i vilken ordning. Vilka andra intressenter som kan behöva kopplas in för att beslutet ska bli verklighet. Förmågan att förutse framtiden och förstå helheter. Kunskapen om liknande processer som har lyckats eller misslyckats. Och varför.

Under min tid som kommunpolitiker har jag insett att det finns vissa av oss som är bra på dessa saker och andra av oss som är mindre bra. Vissa av oss har lång politisk erfarenhet, andra har kortare och det finns inget absolut samband mellan erfarenhet och skicklighet. Men min poäng är att jag inte köper idén om att det per automatik är dåligt att en del människor viger sitt liv åt politiken och har det som yrke. Det enda som räknas är vad de levererar.

När jag resonerar i de här banorna så brukar jag dra en parallell med mitt civila jobb som systemutvecklare. Under hösten har jag gett mig i kast med ett nytt programmeringsspråk. Det sjätte eller sjunde i ordningen. Det hör till jobbet att utvecklas i taket med kundernas förväntningar. Så länge jag håller jämna steg med omvärlden kommer ingen ifrågasätta att jag har haft samma yrke i 20 år. Men den dag jag inte orkar eller klarar att lära nytt – ja, då bör jag också byta yrke. Och gör jag det inte frivilligt så lär det bli så ändå.

För mig är det egentligen samma sak med politiken. Jag ser min uppgift som politiker att lyssna och lära, vara nyfiken och vetgirig. Men också att ständigt bli bättre på att omvandla idéer till handling. Den dag då jag inte längre klarar av detta, då är det dags att hoppa av. Oavsett om det är om två år eller 30. Och om jag inte upptäcker det själv så förväntar jag mig att ”kunderna” gör det klart för mig. Precis som i ett vanligt yrke.

Sep 10

Vågar vi ifrågasätta källsorteringen?

IMG_7904Lördag förmiddag på återvinningsstationen och jag är på plats med det vanliga gubbgänget. Jag muttrar något ohörbart om grannen som låter Saaben stå med motorn igång och ringer sedan det obligatoriska samtalet till FTI för att berätta att plastcontainern är full igen.

Vi som är där tillhör källsorteringens elitarmé. Vi är stolta miljösoldater med förpackningskunskapen som vapen. Jag som har insikt i branschen delar kanske med mig av någon hemlighet som jag har snappat upp: ”Metallcontainern står alltid bredvid glascontainern för att det ska vara lätt att sortera skruvkorken på vinflaskan.”
”Varför står då plastcontainern och pappersförpackningarna i varsin ända?”, frågar någon och håller upp en tom Bravojuice med plastkork.
Jag vet inte.

Några utbrända värmeljus har jag också fått med mig. Färre än hundra. De lägger jag i en särskild plastpåse som får åka med hem igen. Förr skulle de sorteras som metall, men inte nu längre. En värmeljustillverkare klagade till EU och vann, så de har i stället fått en egen tunna på Återvinningscentralen och dit ska jag åka imorgon. Stationen, centralen. Hur många kan ens skillnaden? Inte ens lokaltidningen förmår hålla isär begreppen.

Dottern har fått reklam över från senaste utdelningen och jag funderar på om det egentligen räknas som företagssavfall, innan jag kompromissar med mitt samvete och vräker ner högen med ICA-broschyrer i hushållens tidningsåtervinning. Någon därhemma har visst lagt ett kuvert i vår tidningskorg och jag fiskar upp det i farten och lägger det åt sidan. Inga kuvert i pappersåtervinningen har jag ju sagt. Hur många gånger ska jag behöva upprepa det?

Bilden på tidningscontainern är talande. ”Ej kuvert”. I övrigt ingen information. Det viktiga är inte att kuvertet hamnar rätt. Det viktiga är att det inte hamnar fel. Ej kuvert. Ej keramik. Ej glödlampor. Hur blev det så i miljölandet Sverige?

Jag tänker att det kanske är dags att sluta källsortera. Källsortering har blivit en vetenskap och är forskning på materialslag verkligen det som människor vill ägna sin fritid åt? Är sortering vid källan – vårt hushåll – verkligen den enda framkomliga vägen?
Jag är tveksam. Jag tillhör en generation som är van vid att jobba hårt och köpa mig fri från störmoment i vardagen. Verkstaden får sköta vinterdäcken, fönsterputsaren och städfirman får dela på RUT-avdraget. Målaren tar vid när snickaren är färdig och lunchen hämtar man i frysboxen på ICA. 

I en ideal värld av källsortering är alla experter på avfall. Där vet alla att värmeljuset består av två olika metallslag så att magneten sorterar aluminiumet fel om vi lägger det i metallcontainern. Eller att brännbart är en synonym till hushållsavfall är en synonym till soptunnan – och att det är där de förbjudna kuverten ska slängas. Och att glas inte är glas bara för att det är gjort av glas, utan att glas ibland är fyllnadsmaterial om det är ett glas av den typen som man ställer i diskmaskinen. Till centralen alltså, inte stationen.

Är det kanske dags att börja ifrågasätta källsortering som den allenarådande vägen till frälsning? Att tänka tanken att det finns de som faktiskt vill slippa. Som köper sig fria från att putsa fönster, byta däck, bygga altan, städa huset och laga lunch – och som har andra mål med sin köpta tid än att platta ihop mjölkpaket och pilla ut veken ur värmeljushållare.

Med sortering av avfall är det idag så enkelt att det finns två vägar: antingen sorterar man själv eller så sorterar man inte alls.
Den naturliga tredje vägen, att någon annan sorterar åt dig, är i det närmaste tabu att diskutera. Trots att det vore den naturligaste saken i världen i en tid då man till och med kan betala någon annan för att rasta sin Pokemon Go.

Jag vet inte vem jag ska skylla på för att det har blivit så här. Naturvårdsverket, EU, förpackningsbranschen, miljörörelsen och avfallsmonopolet är tänkbara kandidater. Det spelar egentligen ingen roll. 

Frågan som ändå förtjänar att diskuteras är om det är dags att öppna upp lagen för en helt ny hushållsnära tjänstesektor på avfallsområdet? Som helt enkelt hämtar dina förpackningar och sorterar dem åt dig. 

Sep 04

S måste bestämma sig

cookie_with_bite

Debatten om att begränsa vinsterna i välfärden verkar ha havererat redan innan förslaget ens har blivit offentligt. Alliansen säger nej. Sverigedemokraterna säger nej. Till och med regeringens bff Vänsterpartiet säger nej – men av helt andra skäl. Och det är ärligt talat inte ens helt enkelt att hitta någon företrädare för regeringen som ser riktigt munter ut över förslaget att begränsa vinsterna till 8% i välfärdsföretagen.

Men så har ju också debatten börjat i helt fel ände. För när det gäller privata företag i välfärden finns det egentligen bara två rimliga vägar att välja mellan.

Antingen är man mot dem och så nöjer man sig med det. Utbildning, vård och omsorg återförs till det offentliga och så fokuserar alla på att göra den offentliga välfärden så bra som möjligt.

Eller så väljer man att säga ja till privata utförare och sätter i stället upp tydliga kvalitetskrav på verksamheten – som sedan både offentliga och privata utförare måste följa. Och så blir vinsten vad vinsten blir.

För Moderaterna är valet enkelt. För Vänsterpartiet också. Vi väljer i praktiken varsin väg. Socialdemokratin däremot försöker hitta en omöjlig medelväg genom att säga ja till privata välfärdsföretag, men samtidigt begränsa deras vinster genom krystad lagstiftning. De försöker både äta kakan och ha den kvar. En omöjlig uppgift.

Det som jag tycker är huvudproblemet med ett förslag om vinstbegränsning är att ”övervinster” egentligen bara kan uppstå på två olika sätt: antingen för att man gör ett sämre jobb än vad beställaren hade kunnat förvänta sig, eller för att man gör ett bättre jobb.

Den som gör ett sämre jobb än förväntat ska självklart straffas genom att pengarna stryps. Men gör man ett bättre jobb – ja, då är det offentligas roll att se, lära och kopiera. Inte bli arg för att någon kan förvalta pengarna bättre än kommunen eller staten. För är det något som verkligen är ett slöseri med skattepengar så är det väl när offentliga verksamheter drivs så ineffektivt att någon annan både kan göra stora vinster och bibehålla kvaliteten – för samma pengar. Men om det offentliga däremot lyckas kopiera de goda idéerna och spara skattepengar – då sänks också ersättningen till de privata och vinsterna normaliseras.

Det som socialdemokratin borde göra (om de nu verkligen vill hitta en framkomlig väg och inte bara vill plocka billiga politiska poäng) är självklart inte att kroka arm med Vänsterpartiet – ett parti som borde hållas borta från politiskt inflytande i största allmänhet. I stället borde de försöka hitta en väg för att tillsammans med Alliansen skapa ett tydligare regelverk för vad skattebetalarna kan förvänta sig av de privata utförare som får betalt för att utföra ett arbete.

Men då krävs såklart också lite verklig samarbetsvilja från Alliansen. Det ansvaret hoppas jag att vi är beredda att ta, nu när Ilmar Reepalus förslag har havererat redan i torrdockan.

Jul 11

Videopremiär!

I veckan slank jag och Philip Syrén ner på stan för att testa att spela in en videoreklam. Även om vi har mycket kvar att lära om ljus och ljud, så är vi ändå ganska nöjda med slutresultatet.

Vad tycker du?

Jun 27

Trevlig sommar

Blå gubbeÄven en blå gubbe behöver lite ledigt ibland. Därför tar bloggen sommarlov och återuppstår igen i augusti.

Under tiden kan jag kanske få tipsa om några av det gångna årets blogginlägg. Alla ligger högt på listan över årets mest lästa inlägg och det första tipset – om flyktingmottagning – är det mest lästa någonsin på bloggen.

Trevlig sommar!

1. Flyktingmottagandet i Halmstad

2. Har jag blivit en sossezombie?

3. Frågor och svar om återvinningscentralerna

4. Halmstads dolda guld

5. Ett Halmstad att vara stolt över

 

 

Jun 26

Klipp från budgetfullmäktige

budgetbildBudgetdebatten i Halmstads kommunfullmäktige den 14 juni slutade med förlust för Femklöverns budgetalternativ. En moderat kommentar om detta går att läsa här: Nytt läge i lokalpolitiken.

I korthet innebär den vinnande budgeten en skattehöjning med 55 öre, vilket ungefär blir 3 000 kronor per år för en familj med två inkomster på 25 000:-/månad. Pengarna används i huvudsak till budgetposter med den något kryptiska titeln ”Förstärkningar”. Innehåller i dessa förstärkningar är inte preciserade.

Det kommer finnas anledning att återkomma till S-budgeten när det är dags att genomföra den.

Men nu tillbaka till budgetdebatten. För egen del hade jag förberett två inlägg. Dels ett huvudanförande, denna gång inriktat helt på den socialdemokratiska skattehöjningen. Men så hade jag också förberett ett lite mer ovanligt inlägg – på rim. Innehållet var minst lika allvarligt menat som huvudinlägget, men ibland får man helt enkelt testa något nytt för att tränga igenom i en 13 timmar lång debatt. Båda dessa inlägg har jag gjort små klipp av och publicerat på Facebook. Nedan kan du se dem inbäddade.

Huvudanförande om skattehöjningen

Replik på rim på Tania Bengtssons anförande