Jag blir faktiskt lite förbannad!

Som vanligt kommer jag lite före alla andra, denna dag då kommunstyrelsens ledningsutskott har bjudits in till Spenshult av Migrationsverket. Här i utkanten av ett lummigt skogsområde – ”The Jungle” som några av de boende kallar det – har det nedlagda reumatikersjukhuset förvandlats till ett boende för närmare 600 asylsökande.

Jag hittar snabbt en parkering bredvid fotbollsplanen, där några yngre asylsökande spelar fotboll mot ett mål. Jag skulle egentligen vilja fråga om jag får vara med och spela en stund, men tycker att det känns lite skämmigt att fråga och traskar i stället vidare mot anläggningen.

Efter en stund passerar jag en mamma och hennes dotter som väntar på bussen, i den busskur som efter många om och men äntligen har kommit på plats. Ytterligare lite längre bort sitter några äldre kvinnor och pratar på en bänk och två män i min egen ålder står utanför en av byggnaderna och röker. Annars är det förvånansvärt ödsligt på området.

En stund senare, när hela vår grupp har samlats, får jag en möjlighet att fråga en anställd var alla boende är. Några är nog inne i Halmstad, får jag till svar, medan andra kanske är i Oskarström och handlar mat. Men många sover länge på dagarna också.

Sover? Hur i helskotta kan vi låta människor som vill starta ett nytt liv i Sverige sova bort sin tid?

Jo, tänker jag, för att vi har ett väldigt stort problem i dagens mottagningssystem. Och detta problem är att Migrationsverkets främsta uppgift i detta – i princip – är att säga ja eller nej till ansökan om asyl. Under väntetiden på asylbeslut erbjuds därmed i stort sett bara mänsklig förvaring. Självklart väldigt förenklat, men i huvudsak är det så. Det ordnas såklart en massa bra aktiviteter på Spenshult i samarbete med kommun, de boende, frivilligorganisationer osv, men Migrationsverkets uppgift är trots allt inte att förbereda de asylsökande för ett liv i Sverige. Detta är i stället kommunernas uppgift – men inte förrän asylärendet är avgjort och de nyanlända placeras ut i en kommun. De asylsökande på Spenshult befinner sig alltså i ett vakuum.

Detta är såklart en modell som är designad för – och som säkert fungerar utmärkt i – en snabb asylprocess. Men idag har vi inte en snabb asylprocess. Långt därifrån. Det är faktiskt så illa att Migrationsverket fortfarande arbetar med de ansökningar som lämnades in under den stora flyktingvågen 2015! Så väntetiden för att få ett beslut är i runda slängar två år.

Två års väntan på att få genomföra en 4 timmar lång asylintervju, som kommer att avgöra hela ditt framtida öde. En intervju som antingen ger dig en framtid i Sverige, eller en enkel biljett tillbaka till den plats som du har känt dig tvungen att lämna. Och fram till denna livsavgörande intervju finns det alltså inga större krav eller förväntningar på vad du ska ägna tiden åt, mer än att laga din egen mat, städa rummet och hålla sams med dina 4-5 rumskamrater. Så tro fan att det finns asylsökande som försöker sova bort några timmar extra för att dagarna ska kännas kortare och för att tankarna, oron och ovissheten inför framtiden ska få en liten paus.

Så här kan vi inte ha det! Vi kan inte ställa människor i flera år långa köer utan att använda den tiden betydligt bättre till att förbereda dem på ett liv i Sverige – framförallt med språkkunskaper för att de ska kunna skaffa sin egen försörjning. Vi kan inte med berått mod fortsätta betrakta hur staten passiviserar fullt arbetsföra människor innan de till slut lämnas över till kommunerna för etablering. Inte när vi redan idag vet, VET!, att en stor andel av dem kommer att få ett ja på sin ansökan om uppehållstillstånd. Det är kontraproduktivt och ett slöseri med både mänskliga och ekonomiska resurser. Det gör mig faktiskt lite förbannad att vi inte är bättre än så.

Det finns såklart många exempel på asylsökande som klarar av att lära sig språket på egen hand. Men alla har inte den kraften eller förmågan. Det finns också frivilligorganisationer och studieförbund som arbetar med språkinlärning på asylboendena, men deras insatser räcker inte på långa vägar. Jag tror att vi behöver skapa ett system där Migrationsverket får ansvar för att organisera lektioner i språk- och samhällskunskap redan från första dagen och som dessutom ställer krav på att de asylsökande ska gå på lektionerna. Och att vi som samhälle i allt övrigt blir betydligt bättre på att utnyttja tiden på asylboendet till att förbereda de boende för en eventuell framtid i Sverige – och fokusera på att korta startsträckan i etableringen.

För ärligt talat, vad är värst? Att en grupp avvisade asylsökande har fått lära sig svenska i onödan, eller att människor fastnar i utanförskapet innan de ens har fått en chans att vara på insidan?

——

Fotnot: Jag är för övrigt imponerad av den verksamhet som bedrivs på Spenshult och av personalens engagemang i att ordna en bra boendemiljö. Det glapp som jag tycker mig se mellan mottagning och etablering är ett problem som bara kan lösas via lagstiftning och statsbudgeten.