«

»

Jan 03

Politikens sockerkick

SparaSlösaHar ni tänkt på att politiker som snålar och gnetar med skattebetalarnas pengar alltid får den hårdaste kritiken, medan de som mest frikostigt spenderar dem ofta blir hyllade i motsvarande grad.

Problemet med detta är såklart att det skapar ett osunt belöningssystem – som en politisk sockerkick – för oss som är satta att förvalta någon annans pengar. Den som lanserar en ny spännande idé får omedelbart positivt gensvar. ”JA! Äntligen nytt äventyrsbad / sänkt avgift / höjd ersättning / nytt konstverk / ny fotbollsplan / höjd lärarlön / ny eller dyrare vad som helst”.
Den som föreslår en besparing möts på motsvarande sätt av ”NEJ! Detta blir katastrof för squashklubben / musikstudenterna / cyklisterna / pensionärerna / BARNEN! / valfri drabbad målgrupp.”

Och som om detta omedelbara belönings-/bestraffningssystem inte vore illa nog – så är det också på ett rent personligt plan betydligt mer stimulerande för en politiker att göra av med pengar än att inte göra det. De flesta politiker drivs trots allt av en vilja att förändra samhället till det bättre – och det ska helst ske så snabbt som möjligt. I praktiken finns det två sätt att genomföra dessa förändringar på. Antingen beslutar man dem politiskt, eller så låter man dem växa fram av sig själva (om de är allmänt önskade). Den sistnämnda metoden är osäkrare, långsammare, belönas sällan av väljarna och är olidligt tråkig för en politiker som vill förändra samhället snabbt. Alltså beslutar man politiskt. Och betalar med någon annans pengar.

Just det här med ”någon annans pengar” innehåller också en annan intressant aspekt. Nämligen att kommunens pengar ofta betraktas just som kommunens pengar och inte som någon annans pengar. Vilket väl i rent formell mening är korrekt när skatten väl är dragen. Men den uppenbara baksidan med detta förhållningssätt är att politiker i huvudsak förhandlar om hur man ska fördela samtliga skattepengar mellan olika kommunala verksamheter på bästa sätt. Samtliga skattepengar, alltså. För när intäkterna väl är beslutade i form av en skattesats så är diskussionen om fördelning mellan kommunen och dess skattebetalare död. Att helt avstå från en utgift till förmån för att inte göra av med pengarna alls finns därför inte ens på kartan.

Här väljer jag ändå att helt kort stanna upp och erkänna att jag självklart har skruvat min verklighetsbeskrivning en smula. Politiker säger självklart nej till nya utgifter hela tiden. Men jag vågar nog ändå påstå att det är betydligt vanligare att vi lanserar nya utgifter än att vi lanserar idéer om utgifter som vi vill ta bort. Och därmed rör vi oss obönhörligt i en riktning mot att makten över invånarnas ihoptjänade pengar steg för steg flyttas in i de politiska församlingarna.

Frågan är då hur man ska komma till rätta med det här? Själv har jag en idé i det lilla om att börja översätta olika utgiftsförslag till enheten ”skattebetalare som krävs”. En genomsnittlig kommuninvånare i Halmstad betalar varje år 40 000 kronor i kommunalskatt. När någon föreslår en ny utgift på en miljon så skulle jag då till exempel kunna argumentera så här: ”En miljon motsvarar alltså all kommunalskatt som 25 invånare i kommunen arbetar ihop under ett helt år. De första tolv minuterna på varje arbetad timme, på varje arbetsdag, på varje vecka under ett helt år så är samtliga anställda på Matbutik X och Klädbutik Y på jobbet enbart för att finansiera din nya utgift. Tycker du verkligen att det är rimligt?”

Men på sikt krävs det självklart något mer än bara förenklad retorik. Från moderat håll har vi ett enormt ansvar att våga ifrågasätta inte bara nya, utan också gamla utgifter i kommunerna. Under Reinfeldt-eran kom vi ganska enkelt undan. Staten sänkte skatten i jämn och hög takt och finansierade detta med relativt lättsmälta utgiftsminskningar. Trycket på skattesänkningar och utgiftsminskningar i kommunerna var inte särskilt högt. Men nu är situationen annorlunda. Den rödgröna regeringen bränner på friskt med nya skatter och ökade utgifter och det ska gudarna veta att det inte blir bättre för att de har tvingats göra upp med Vänsterpartiet om budgeten. Kampen om ”någon annans” pengar har hårdnat och där har vi en självklar uppgift som moderater att försvara skattebetalarnas bestämmanderätt över sina egna pengar.

Jag tror framförallt att vi måste bli mycket bättre inom hela borgerligheten på att faktiskt tala med varandra om varifrån pengarna kommer. Att inte se skattebetalarna som en anonym klump, utan som enskilda människor som faktiskt var och en går upp klockan 6 på morgonen för att arbeta ihop ”våra” pengar. Kanske skulle ett sådant förhållningssätt kunna bidra till en lite starkare motståndskraft mot att ständigt lansera nya utgifter.

Samtidigt är risken såklart överhängande att politiken blir väldigt tråkig om alla kreativa (och kostsamma) idéer ska dödas redan på idéstadiet. Det tror jag inte heller är bra. Kanske kan vi lösa detta med en tydlig ”krona för krona”-approach i kommunerna. ”Lägg gärna till en miljon, om du samtidigt tar bort en annan”. Ett sådant tänk skulle visserligen inte minska kostnaderna, men åtminstone inte öka dem ytterligare. Och med detta får man kanske tills vidare vara nöjd i ett land där alla partier bråkar om huruvida vi ska ha två eller tre pappamånader – men där inte ett enda parti ens vågar yppa tanken att 13 månaders betald föräldraledighet kanske är någon månad för mycket…

Kommentera inlägget

%d bloggare gillar detta: