Jul 11

Liten tuva? Inte jag!

Igår kväll fick jag möjlighet att delta på en träff med ett tjugotal lantbrukare som har hela eller delar av sin odlingsmark inom någon av kommunens dricksvattentäkter. En av anledningarna till mötet var Kemikalieinspektionens nya riktlinjer för bekämpningsmedel i vattenskyddsområden – riktlinjer som i vissa fall kraftigt påverkar lantbrukarnas möjligheter att odla sin mark. En viss förståelig frustration över detta kunde jag ana under mötet – men ännu tydligare var känslan av att alla var måna om grundvattnet och var genuint intresserade av nya odlingsmetoder.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden har under våren arbetat fram nya riktlinjer som ska styra tillståndsgivningen för ogräsbekämpning och gödsling i vattenskyddsområden. En negativ del i dessa riktlinjer är att de är väldigt schablonmässiga i sin utformning – vilket å andra sidan har varit nödvändigt eftersom vi inte har möjlighet att utvärdera varje enskild jordplätts möjligheter att  filtrera bort gifter.
Därför var det en spännande nyhet att Sveriges Lantbruksuniversitet nu har tagit fram en modell för att göra betydligt bättre individuella beräkningar – ända ner på gårdsnivå. Denna kunskap tog jag med mig från mötet. Enligt min uppfattning så måste våra nya riktlinjer tillåta avsteg från schablonen om lantbrukaren med hjälp av SLU kan visa att ett visst ämne inte kommer att påverka vattnets kvalitet. Så flexibla måste vi vara.

Det må vara ett i sammanhanget litet problem – men liten tuva stjälper ofta stora lass och Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Halmstad kommun ska banne mig inte vara den tuvan.

En annan sak som fick mig att fundera var den ganska konstiga rutinen att lantbrukare måste få godkänt för varje enskilt preparat som de vill använda. Det gäller alltså även preparat där både lantbrukaren och nämnden med 100% säkerhet vet att ansökan kommer att beviljas eftersom preparatet finns på ”okej-listan”. Eftersom preparat ibland slutar tillverkas så ansöker lantbrukare därför om tillstånd för i stort sett alla preparat som finns på marknaden – inte för att de tänker använda dem, utan bara för att det kan vara bra att ha ett tillstånd om de plötsligt måste byta ut sitt vanliga bekämpningsmedel.
För mig är detta byråkrati i dess värsta form. Jag vill se en ordning där förvaltningen publicerar sin okej-lista på nätet. Lantbrukare som har fått ett generellt tillstånd kan sedan efter eget huvud välja från listan. Det må vara ett i sammanhanget litet problem – men liten tuva stjälper ofta stora lass och Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Halmstad kommun ska banne mig inte vara den tuvan.

Rune Liljenberg från Miljö- och Hälsoskyddskontoret

Rune Liljenberg från Miljö- och Hälsoskyddskontoret

I ett längre perspektiv tycker jag för övrigt att det är rimligt att kommunen löser ut de vattenområden som man vill skydda – i stället för att ständigt beskära enskilda lantbrukares möjligheter att leva på sin egen mark. Marken kan sedan kommunen arrendera ut igen – självklart med en prislapp som speglar markens begränsningar.

I övrigt var det en trevlig och givande kväll på Hushållningssällskapet i Lilla Böslid. Tack till Rune på Miljö- och Hälsoskyddskontoret som både bjöd in till mötet och lät mig åka med i bilen. Annars hade jag antagligen fortfarande varit vilse på landsbygden…

1 ping

  1. […] Några av ovan nämnda funderingar finns att läsa i detta inlägg […]

Kommentera inlägget

%d bloggare gillar detta: